Sverige behöver en långsiktig bostadspolitik

Efter en tids stiltje i bostadsdebatten har bostadsminister Peter Eriksson (MP) tagit ett antal initiativ, senast sänkt reavinstskatt. Men utan en enig regering eller förslag på finansiering kan utspelet endast uppfattas som ett spel för gallerierna.

Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson uttryckte redan i december vikten av att öka rörligheten både i det ägda och hyrda beståndet – vilket inkluderar en förändring av hyressättningssystemet och reavinstskatten.

Vi står mitt uppe i en högkonjunktur och byggandet är rekordhögt. Det är positivt. Utöver en ökad rörlighet i det befintliga bostadsbeståndet så behöver nyproduktionen under en längre tid ligga på höga nivåer. När konjunkturen viker är det av yttersta vikt att de systematiska hinder som möter nyproduktionen är åtgärdade för att vi ska kunna lösa bostadsbristen.

Peter Erikssons initiativ att utreda förutsättningarna för framtidens bostadsfinansiering och beskedet att undanröja länsstyrelsens hinder mot byggandet av studentbostäder på Gärdet i Stockholm förtjänar erkännande. Inte minst i det sista fallet visade Eriksson kurage. Länsstyrelsen menade att en gles skogsdunge mellan en tungt trafikerad väg och en bergknalle vägde tyngre än studenternas utsatta bostadssituation.

Det är dock tydligt att regeringen riktat in sig på tillfälliga lösningar. Eriksson tar ställning i ett enskilt fall där länsstyrelsen gått för långt men vidtar inga långsiktiga åtgärder för att förhindra att situationer likt den på Gärdet upprepas.

Redan i regeringens 22-punktsprogram lyftes att förutsättningarna för att införa en temporär lagstiftning under 3 till 5 år skulle beredas. Som ett resultat av det har bland annat beslutats att taket för uppskov på skatten vid en bostadsförsäljning under en begränsad tid ska slopas och just nu är ett förslag om att – under en begränsad tid – sänka kraven för tillfälliga bygglov ute på remiss.

Tanken är god men förslagen löser inte bostadskrisen. Räntorna på bolånemarknaden är för låga för att det av staten räntebelagda uppskovet ska vara av större intresse. Avskrivningsreglerna gör de tillfälliga bostäderna onödigt dyra och leveranstiden för modulbostäder är idag cirka 2 år, det vill säga lika lång som produktionstiden för permanenta bostäder.

Boverket skrev nyligen i en promemoria att en höjning av de omdiskuterade bullerreglerna inte skulle göra någon betydande skillnad – förutom i fallet med studentlägenheter. Regeringen väljer då, trots studenternas kritiska bostadssituation, att motsätta sig en höjning. Bullernivån mäts på utsidan av fasaden, således kan ljudnivån i lägenheten vara betydligt lägre med dagens byggnadsteknik. Det är därför inte försvarbart att regeringen motsätter sig ett förslag som skulle möjliggöra fler studentbostäder.

Det är flera åtgärder som behövs mot bostadsbristen, bland annat så måste planprocessen kortas, rätten att överklaga en detaljplan begränsas och länsstyrelsens roll förändras. Länsstyrelsen bör inte vara första instans för överklagande.

De tolv självständiga länsstyrelserna bör inte heller ha makt att besluta vad som är ett riksintresse och inte, det bör en nationell expertgrupp avgöra. Slopandet av taket för uppskov bör vara permanent och uppskovsräntan sänkas, då det kommer att bli attraktivt först den dag då räntorna på bolånemarknaden stiger över 3 procent. Det finns oräkneliga exempel på olyckliga myndighetsingripanden samt övertolkad lagstiftning som lägger hinder i vägen för ett ökat bostadsbyggande. Regeringen visar inte tillräcklig handlingskraft.  

Och förslagen till förändring är av för liten betydelse. Utöver ökad rörlighet i det befintliga beståndet krävs en hög nyproduktion men då problemen är systematiska så är inte tillfälliga lagförändringar lösningen.

Det behövs ett helhetsgrepp; en ny långsiktigt hållbar bostadspolitik.

REPLIK PETER ERIKSSON: Vår politik har gett resultat

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.