Riksdagsval

Sverige behöver en konstitutionell reform

Nu däremot närmar vi oss snabbt ett nationellt krisläge om vi inte redan är där. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Enkammarriksdagen från 1971 och 1974 års regeringsform har fått mycket kritik genom åren och sistnämnda har lappats och lagats, men de grundläggande problemen gällande centralism, öppning för lagstiftningsinflation samt dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten har kvarstått.

Något som inte minst påtalats i Demokratirådets rapport från 2004, kritik som tyvärr i stort sett klingat ohörd. Alliansen hade till exempel inför 2010 års grundlagsändringar möjlighet att införa en författningsdomstol. 

Miljöpartiet var med på båten, men Moderaterna med Reinfeldt i spetsen ville inte förnärma Socialdemokraterna som är det parti som förutom Vänsterpartiet tydligast vill behålla den i stort sett otyglade svenska demokratiska centralismen. 

Efter DÖ-överenskommelsen har det kommit förnyad kritik mot vårt demokratiska system. Till och med en politiker från ett parti som kortsiktigt synes tjäna på DÖ, Peter Eriksson från MP, har rakryggat konstaterat att: 

”Vi har till och med anpassat våra lagar och grundlagar för att minoritetsstyret ska fungera utan större gnissel”. Vidare: ”Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter. (Di 29/12-14). 

Så mycket alltså för att folkmajoriteten styr i ”folksuveränitetens” stolta demokrati.

Vidare har vi frågan om ledarskap. Vi ser nu en handlingsförlamning i landet inför svåra problem och ett ledarskap som faller i förtroende hos befolkningen. Mycket av detta, menar jag, har sin orsak i hur politiker väljs och kommer fram i systemet. Det är inte de mest lämpade som premieras.

Det lär inte var någon diskussion om att val i majoritetsvalkretsar där personen och inte partiet är tvungen att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för ledningen. 

Till detta ska läggas att kandidaterna i nuvarande system ofta är utsatta för ett kvoteringsinstrument baserat på i sig helt kompetenslösa egenskaper som kön och/eller etnicitet.

Sedan har vi frågan om representation från hela landet. Risken med ett partikollektivistiskt system är att personer från tätbebyggda områden och huvudstaden premieras helt enkelt genom en populationseffekt. 

Det är dock viktigt att även glesare befolkade delar av landet kan representeras, i statens högsta beslutande organ. I mitt förslag kallas denna del av staten för ”Landsrådet”. 

Det blir en första kammare bestående av i stort sett lika antalet representanter från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen. Dessa har den historiska kontinuitet och inarbetade identitet som är viktig för demokratisk uppslutning och engagemang. 

Staten får ett tydligt begränsat mandat enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna.

Vidare föreslår jag en författningsdomstol och en riksdag baserad på personval inom ett partiproportionerligt valsystem med förbud för kvoterade listor, eftersom dessa per definition är hindrande för en öppen och fri konkurrens om ledarskap och upplevd politisk kompetens – för att nu nämna något. 

Det är dags att erkänna att 1970-talets författningsreformer var ett stort misstag eller som historikern Mikael Svanberg sagt apropå att konstitutioner normalt skaps i nationella krislägen:

”I Sverige däremot ägnades 20 år att lösa problem som de flesta var överens om inte fanns, där diskussionsunderlaget främst bestod i resonemang krig hypotetiska situationer rörande relationer mellan statschef, statsråd och riksdag som inte varit aktuella sedan mitten av 1700-talet, efterhand parade med en total fixering vid att förverkliga den skrivna konstitutionens roll som en i minsta detalj deskriptiv och inte i någon del tyngd av tradition.” (Den svenska revolutionen, 2010) 

Nu däremot närmar vi oss snabbt ett nationellt krisläge om vi inte redan är där. 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat. Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.