Debatten om primärvården styrs dessvärre av en bristande orsaksanalys och en trubbig syn på begreppet tillgänglighet. Där framförs snäva perspektiv utifrån okunnighet, fel styrning och tillfälliga pengar (politiker och tjänstemän), naiv modernitet och populistiska innovationer (landstingsledning), och där lyfts smarta sätt att lätt tjäna skattefinansierade pengar (nätläkare).
Politiska så kallade satsningar innebär ekonomiska tillskott för att framförallt ta hand om akuta problem, skapa nya IT-lösningar och stärka patienternas rätt att välja vård och boka tid. Vi i primärvården ska också se till att de multisjuka äldre ”vårdas hemma” .
Ingen tycks egentligen veta vad primärvården gör nu, och med vilka knappa resurser. Det är ont om specialistläkare i allmänmedicin och distriktssköterskor. Hur skapar vi en kreativ och meningsfull arbetsmiljö ? Var finns de goda förebilderna?
Under de senaste decennierna har medicinska framsteg ändrat förutsättningarna för hälso- och sjukvården. De stora folksjukdomarna kan behandlas och vi lever längre och bättre trots kronisk sjukdom. Kvalificerade utredningar och kontroller förutsätts skötas i primärvården. Samtidigt har specialiseringen på sjukhusen ökat med ”stuprörstänkande” och bristande totalansvar. ”Någon annan” får se helheten.
Vårdvalet har i Stockholm skapat otydliga uppdrag och ”någon annan” får ta konsekvenserna. Den specialiserade psykiatrin är otillgänglig och kan sällan bistå . Terapi är en begränsad resurs. ”Någon annan” förväntas ta det ansvaret även för dessa patienter. På sjukhusen saknas vårdplatser och akutmottagningar pressas. Ansvaret för de hemskickade får ” någon annan” ta över.
Patienterna förväntar sig att enkelt kunna nå sin husläkarmottagning, få akut hjälp när det behövs och lätt kunna beställa tid för medicinsk, utredning, behandling och stöd. Så ska det vara. ”Någon annan” är, med andra ord, vi på husläkarmottagningen.
I primärvården sköter vi utredning och behandling av de stora folksjukdomarna, utreder flertalet cancerfall, möter den psykiska ohälsan, där nu cirka en tredjedel av de bokade besöken har en psykiatrisk diagnos. Symtom som ej leder till diagnos kräver utredning, besked och ställer stora krav på tillit. Vi möter de nyfödda på BVC och en del av våra äldre blir så småningom våra hemsjukvårdspatienter Många viktiga insatser från primärvården görs således under hela livet.
Då resurserna successivt minskat till våra husläkarmottagningar har prioriteringarna blivit allt tuffare och arbetsmiljön försämrats. För att gå runt ekonomiskt i Stockholm behöver en heltidsarbetande husläkare ta ansvar för mellan 2000 och 2200 listade patienter. Med de indirekt ökande kraven från specialistvård och alltmer utlovad service från politiker och tjänstemän blir den underfinansierade verksamheten allt svårare att driva etiskt och med kvalitet.
För en bra primärvård krävs kontinuitet. Det ger trygghet för patienten, medicinsk säkerhet, rätta prioriteringar, ansvar och en bra arbetsmiljö . Vi behöver också kunna arbeta lokalt utifrån vad verksamheten behöver. Organisationen måste kunna se annorlunda ut i Vasastan och Rinkeby, på landsbygden och i storstäderna. Innovationer och medarbetaransvar stimuleras av mottagningar som kan styra sina tid och sin organisation. Verksamhetschefen ska utifrån kvalitetsmätningar och en ordnad ekonomi kunna styra mer självständigt - och själv kunna delta i den kliniska verksamheten.
Följande avgörande förändringar är nödvändiga för att skapa en bra primärvård:
- Alla patienter ska vara listade på en fast läkare med max 1500 patienter/läkare
- Eventuella prioriteringar måste göras av professionen.
- De orimliga summor som går till privata nätläkare, projekt som ” Alltid öppet”, närakuter och tveksamma vårdvalsgivare bör styras om till basverksamheten.
Dessa förändring ger utrymme att utveckla smarta IT-lösningar, bättre akut tillgänglighet, fler hembesök, kompetensutveckling, samarbeten och hälsoarbete. Nya arbetssätt kan bli meningsfulla och inte minst kostnadseffektiva när de utvecklas inom den egna verksamheten Det är ju där kunskapen om den enskilda patienten finns, möjligheterna till uppföljning, medicinsk säkerhet , och ett ansvar för helheten
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
