Flyktingkrisen Hela debatten

Svensk och tysk flyktingdebatt slående lika

Enligt många svenskar kapades banden till Tyskland under Andra världskriget: Sverige orienterar sig nu mot England och USA, sägs det. Jag har länge trott samma sak, men den aktuella migrationskrisen visar att Sverige och Tyskland i många avseenden ännu är påfallande lika, skriver tyskfödde Jakob Heidbrink som följer debatten i båda länderna.

Jag är född och uppvuxen som tysk i dåvarande Västtyskland. Jag kom till Sverige 1992, och sedan dess är centrum för mitt liv här. Sedan 2002 är jag svensk medborgare. Jag har alltså tillbringat cirka hälften av mitt liv i respektive land. Frågan hur Sverige och Tyskland förhåller sig till varandra, är med denna bakgrund självklart ständigt närvarande för mig. 

Tyskland beviljar enligt nyhetssidan europaportalen.se i absoluta tal flest asylansökningar i EU, Sverige näst flest per capita. I båda länderna har detta lett till mycket stora belastningar för förvaltningen. I båda länderna förhärskade, såvitt sådant kan bedömas i mediebrusets larm, tills nyligen övertygelsen att de flyktingar som söker sig hit bör välkomnas. I båda länderna håller nu stämningen på att förändras. 

Det börjar med kritiken mot regeringen. Från det att förbundskansler Angela Merkel applåderats för sin principfasta hållning i flyktingfrågan, har hennes trosvissa: Wir schaffen das (vi fixar det) börjat ifrågasättas. Regeringen uppfattas av somliga inte veta vad den gör, inte ha någon plan, att improvisera och att göra det dåligt. 

Den traditionellt socialliberala tidskriften Der Spiegel anklagade nyligen den regerande koalitionen för att ha tappat kontrollen och för att vara inkompetent att hantera krisen. Angela Merkels hittills mycket höga opinionsstöd dalar: enligt den konservativa tidningen Die Welt noterade hon i mars stöd hos 75 procent av väljarna; i november ligger hon på 49 procent. Hennes regeringskoalition sjunker också i opinionssiffrorna.

Samtidigt pågår debatten om var gränserna för mottagningskapaciteten går. Den gröna politikern Boris Palmer sade i slutet av oktober att han inte vet hur kommunen ska hantera migrationskrisen praktiskt; vid samma tidpunkt sade 215 borgmästare i delstaten Nordrhein-Westfalen i ett öppet brev till Merkel att det inte längre finns några boenden. 

Senare krävde Palmer i ett Facebook-inlägg bland annat att anhöriginvandringen skulle diskuteras öppet. Palmer har fått mycket hård kritik, tillmälen om rasism har förekommit, men också mycket medhåll. 

Även den vänsterliberala Süddeutsche Zeitung publicerade en artikel som förvisso i huvudsak argumenterar för att Tysklands kapacitet ännu inte är uttömd, men som samtidigt påpekar, att sociala rättigheter inte får inskränkas för att betala för migrationskrisen. Från allt fler håll efterfrågas besked från regeringen om hur krisen ska lösas, utan att politikerna i Berlin förmår ge något svar. Staden Magdeburgs borgmästare har lämnat sitt parti Socialdemokraterna i protest mot regeringens politik. 

De öppet främlingsfientliga krafterna samlar strax under 20 procent i opinionssiffrorna, och den hårda rasistiska och nazistiska kärnan i den invandringsskeptiska opinionen bränner ned migrantboenden och ger sig på enskilda migranter.

Under tiden diskuteras ilsket olika förslag: helt stängda gränser, transitzoner nära gränsen ur vilka migranterna inte får röra sig innan deras ansökan är behandlad, inskränkningar i rätten till asyl med mera. De flesta av dessa förslag möts av påminnelser om Nazi-tiden, med tillmälen om främlingsfientlighet eller rasism, med påståenden om att krisen blåses upp och i själva verket inte är så omfattande som den ser ut.

Om man följer både svensk och tysk debatt parallellt är det omöjligt att inte slås av de många likheterna. I migrationens spår uppkommer samma konflikter, med samma sorts tillmälen om främlingsfientlighet från den ena och om naivitet om förvaltningens villkor och kulturens betydelse från den andra sidan.

När vi får utrymme att diskutera annat än den aktuella förvaltningskrisen, är det kanske värt att också diskutera i vad mån Sverige verkligen kapat banden till Tyskland efter Andra världskriget. Mitt forna och mitt nuvarande hemland är i alla fall förbluffande lika just nu. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.