Svensk migrationspolitik bygger på MP:s fantasier

Det beklagas i diskussionen att Stefan Löfven inte har utsett vare sig migrationsminister eller integrationsminister trots att dessa två politikområden är stora utmaningar för Sverige. Men beklagandet är irrelevant så länge det inte finns en relevant politik inom respektive område.

Se på den avgångna regeringen, den misslyckades rejält obeaktat sina ministrar. Migrationsminister Tobias Billström (M) fick hantera en politik som han uppenbarligen personligen inte var bekväm med. Migrationspolitiken gick stick i stäv med vad hans eget parti hade försökt formulera tidigare och dikterades istället av den överenskommelse som slöts mellan allianspartierna och Miljöpartiet i mars 2011.

Alla försök att på EU-nivå lätta på Sveriges börda föll på hälleberget – att inte behöva vara det land i EU som tog emot flest flyktingar per 1 000 invånare, eller tre till fyra gånger fler än våra skandinaviska grannar tillsammans och ett av de länder som jämte Tyskland och Storbritannien, med mångfalt större befolkningar, tagit emot flest flyktingar per år i absoluta tal. De skärpningar som ledande moderater - Billström själv, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson - annonserade 2008 och 2009, gömdes undan. Och Billströms försök att få en diskussion om den oproportionerligt stora mängd asylsökande som Sverige tog emot, hans vilja att aktualisera frågan om att 99 procent av de anhöriginvandrare som kom till Sverige fick undantag från huvudregeln om försörjningsgaranti, tystades ned, också av hans egna regeringsbröder.

Parallellt med detta kunde inte Folkpartiet, som inför valet 2006 hävdade att det var ”garanten” för att få bukt med problemen kring integrationen, visa några som helst framsteg. Tvärtom blev läget sämre. När alliansregeringen tillträdde så tog det cirka sju år för hälften av en årskull kommunplacerade flyktingar att komma i förvärvsarbete. När regeringen avgick hade den tiden ökat till åtta år.

Antalet utanförskapsområden, ett begrepp som Folkpartiet lanserade, växte från 156 (2006) till 186 (2012), vilket nyligen påvisades i rapporten Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie av nationalekonomen Tino Sanandaji. Mot slutet av regeringsperioden utmärktes integrationspolitiken av att det ansvariga statsrådet Erik Ullenhag (FP) försökte skönmåla det allvarliga läget med hjälp av, som jag hävdar, amsagor och rena falsarier. Det blev mest tydligt genom innehållet och metoden i FP-rapporten Utanförskapets karta. Ullenhags reseonemang kritiserades i sin tur hårt i en krönika av debattören och den tidigare folkpartistiska politikern Mauricio Rojas, personen bakom det ursprungliga kartläggningsarbetet av utanförskapets områden.

Traditionellt har Socialdemokraterna alltid haft en god förståelse för att migrations- och integrationspolitiken är kommunicerande kärl. Om inte invandrare kommer ut i arbete i en snabbare takt än de flyktingar som anländer till vårt land, kommer utanförskapet att öka.

Socialdemokraterna har emellertid saknat förståelse för att deras egen arbetsmarknads- och företagarpolitik har blivit ett allt större hinder för invandrares integration i Sverige. Följaktligen har partiet dels varit för en mer restriktiv migrationspolitik, dels, när detta inte varit möjligt, fokuserat på andrahandsfrågor, som att bekämpa en påstått omfattande diskriminering, eller ägnat sig åt idéer om strukturell rasism och pigmentokratiskt förtryck i Sverige.

Socialdemokratiska kommunpolitiker, vars hemorter i större utsträckning än borgerligt styrda kommuner har tagit emot nyanlända, skickar nu tydliga signaler till regeringen om att de inte förmår att ta emot fler nyanlända flyktingar i sina kommuner. Löfven känner väl till detta. Hösten 2012 sa han i en partiledardebatt att Sverige behöver en debatt om fördelningen av flyktingmottagandet i Europa och att andra länder behöver ta ett större ansvar.

Men i Löfvens nybildade regering har socialdemokraterna avsagt sig möjligheten att forma migrations- och integrationspolitiken. Ty Löfven måste nu dras med regeringen Reinfeldts misslyckade politik inom dessa två områden eftersom socialdemokraterna före valet accepterade Miljöpartiets överenskommelse med allianspartierna.

Fredrik Reinfeldts strävan att isolera Sverigedemokraterna fick Moderaterna att överge den egna migrationspolitiken. Löfvens strävan att få med Miljöpartiet i sitt regeringsunderlag fick honom att överge den socialdemokratiska migrationspolitiken. Detta trots att M och S har legat närmare varandra i frågor som dessa genom åren.

Regeringen Löfvens problem är sålunda inte att den inte har tillsatt en eller två ministrar inom dessa politikområden. Dess problem, och därmed också Sveriges problem, är att svensk migrations- och integrationspolitik nu dikteras av ett parti - Miljöpartiet - som fått mindre än 7 procent av rösterna i riksdagsvalet och vars migrationspolitik bygger på rena fantasier (som att ”Människor som behöver ska få stanna i Sverige” eller Alla som befinner sig i Sverige ska ha samma grundläggande rättigheter” – notera att ”befinner sig” även inbegriper om det är olovligt/olagligt). Men det har lyckats med att ta kommandot över såväl moderaterna som socialdemokraterna.

Svansen viftar på hundarna.

Fotnot: Miljöpartiets migrationspolitiska program återfinns här.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.