Sjukvård

Svensk folksjukdom botas med omoderna mediciner

Den svenska modellen med standardiserade patienter som rekommenderas samma behandling är förödande för oss patienter och dessutom dyrt för samhället. All medicinsk behandling måste anpassas till den enskilde patienten, så även i Sverige.

Sverige har länge varit världsledande på behandling av vår största folksjukdom - diabetes typ 2. Men inte längre. Sverige tillhör numera bottenskiktet i EU när det gäller att erbjuda patienter nya diabetesläkemedel, till skillnad mot bland annat Finland och Danmark som ligger högt upp i listan, visar en ny rapport som jämför användning i olika länder i Europa. (Access to medicines - time for a progressive model, European Federation of Pharmaceutical industries and associations.)

De största förlorarna är patienterna som riskerar allvarliga följdsjukdomar som hjärtinfarkt och stroke, försämrad livskvalitet och långsiktigt sämre blodsockervärden. Obehandlad eller otillräckligt behandlad diabetes kan i förlängningen leda till för tidig död. Förlorare är också samhället i stort. Att inte sätta in den mest effektiva och mest passande behandlingen i varje enskilt fall, leder på sikt till ökade sjukvårdskostnader och produktionsbortfall.

Det här är inga teoretiska eller hypotetiska exempel, utan verklighet för många diabetiker. Från att ha behandlats individuellt med medicin som är anpassad efter varje persons sjukdom och behov, har vi på något egendomligt sätt blivit standardiserade enligt modell från industrins löpande band.

Jag är ett sådant exempel. Jag fick diagnosen diabetes 2001 när jag var 47 år gammal. Jag fick kost- och tablettbehandling och när sjukdomen försämrades några år efter diagnos, fick jag insulin. Det är helt kostnadsfritt för patienten, inte heller vårdcentraler eller sjukhuskliniker betalar något eftersom staten står för kostnaderna. Men med insulinet förvärrades problemen. Jag gick upp ännu mer i vikt, var ständigt hungrig och drabbades av hypoglykemier, blodsockerfall som kan vara kraftiga och obehagliga och utgöra en fara vid exempelvis bilkörning eftersom man kan bli yr och förlora kontrollen. Även blodsockervärdena försämrades, vilket krävde allt tuffare insulinbehandling. Det var en ond nedåtgående spiral.

Men så testade jag några nya läkemedel. Effekten var enastående: Blodsocknivåerna planade ut, hypoglykemierna klingade av. Hungern la sig och kilona rasade, 19 kg på två år. Jag mådde bättre än vad jag gjorde 15 år tidigare, innan jag fick sjukdomen.

Men efter ett halvår var det stopp. Vårdcentralens läkare förbjöds av sin chef att skriva ut det nya läkemedlet, jag skulle tillbaka på insulin eftersom det nya läkemedlet var för dåligt kliniskt utprovat, det vill säga fler patienter måste först prova. Men hur ska det gå till om inga patienter får använda dem? Självklart är alla nya läkemedel granskade och godkända av svenska och europeiska myndigheter efter omfattande studier. Den verkliga orsaken var pengar. Genom ekonomiska incitament stimuleras insulin som behandlingsmetod och Sverige skriver i dag ut näst mest insulin i Europa, trots att insulin ofta ger allvarliga biverkningar, viktuppgång som förvärrar sjukdomen och hypoglykemier som kan påverka livskvaliteten, arbetsförmågan och möjligheten att köra bil.

Detaljstyrningen från politiskt håll innehåller en regelbok som talar om vad läkaren ska göra med en patient; oavsett vad som skulle passa bäst för den person som just i dag sitter i besöksstolen. Det betalas ut bonus till dem som håller sig till regelboken Kloka listan i Stockholm, böter utfärdas inom stockholmslandstinget till den som skriver ut nya läkemedel.

Decentraliseringen av kostnadsansvaret för läkemedel gör också att det är lönsamt för en vårdcentral att skriva ut billiga mediciner framför dyra. Skrivs många dyra läkemedel ut påverkar det resultatet för verksamheten och en bonus kan utebli.

Därför är det kanske inte så konstigt att läkemedelskostnaderna i Sverige för första gången i historien sjönk 2012. Och att läkemedelsförmånen – de pengar regeringen anser rimligt för subvention av läkemedel – fick en halv miljard över.

Den patient som inte kan prata för sig får klara sig på standardbehandling. Själv gick jag till en specialist och genom honom får jag de mediciner som jag mår så bra av. Nu gör jag alltså fyra läkarbesök per år med tillhörande provtagningar istället för tidigare två. Landstinget tror sig ha gjort en besparing genom en restriktiv läkemedelspolitik, men har i själva verket fått högre kostnader.

Socialstyrelsen är nu på väg att skriva nya riktlinjer för hur vi diabetespatienter ska behandlas. Jag uppmanar generaldirektör Lars-Erik Holm, som är ytterst ansvarig, och hans sakkunniga att ta individualiserad behandling på betydligt större allvar samt att se till att landstingen inte har regler eller ekonomiska ersättningar som ger en sämre vård. En patient kan i dag inte vara säker på att den behandling som ges är grundad på medicinska skäl och inte på ekonomiska.

Sveriges modell med standardiserade patienter som rekommenderas samma behandling är förödande för oss patienter och långt ifrån kostnadseffektivt för samhället. All medicinsk behandling måste anpassas till den enskilde patienten och det är dags att genomföra detta även i vårt land. Tänker du ändra på det i de nya riktlinjerna, Lars-Erik Holm?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.