Svensk äldreomsorg: Mer succé än skandal

”Svensk äldreomsorg är lågprioriterad. Vanvård och försummelser är vardagsmat. Kommunerna skär ned på insatserna och bara genom anhörigas oavlönade slit får de äldre någon hjälp över huvud taget. Privata omsorgsföretag suger ut vinster och levererar usel kvalitet.”

Ungefär så har det ofta låtit i den svenska debatten de senaste åren. ”Vårdskandalerna” har hopat sig och allmänheten tycks enligt opinionsundersökningar dela uppfattningen att äldreomsorgen försämrats på ett upprörande sätt.

Icke desto mindre är den här negativa bilden felaktig. Svensk äldreomsorg har aldrig varit bättre än nu.

Enligt officiell statistik är det bara Nederländerna som använder en högre andel av BNP till gemensam äldreomsorg än Sverige. Pengar är inte allt men markerar obestridligen ambitionsnivån. Svensk omsorg erbjuder de äldre en unik mångfald av insatser, som gör det möjligt att bo kvar hemma. Det har inneburit att man har kunnat rikta insatserna till de som är mest vårdkrävande. Den dokumenterade nöjdheten hos de äldre i omsorgen är också hög och har stigit för varje år som undersökningar gjorts, det vill säga sedan 2007.

Vad förklarar den stora klyftan mellan beskrivningarna? I boken Skandal eller succé (Timbro) som presenteras i dag tisdag har jag undersökt den svenska äldreomsorgens tillstånd och utveckling.

Framförallt bygger undersökningen på offentlig dokumentation. Först de senaste åren har äldreomsorgens prestationer och omsorgstagarnas egna recensioner börjat mätas regelbundet och redovisas på ett jämförbart sätt. Om man lägger samman resultat från de tre systemen Öppna Jämförelser (SKL), Kommun- och landstingsdatabasen Kolada (RKA) och Äldreguiden (Socialstyrelsen) blir bilden ganska entydig:

• Standarden vid landets särskilda boenden har stigit påtagligt och flertalet av nationellt uppsatta mål vad gäller till exempel utevistelse, måltidskvalitet, läkemedelsgenomgångar och personalutbildning är på väg att nås.

• Det förebyggande arbetet är generellt framgångsrikt, med insatser mot fallolyckor, uttorkning, undernäring, upplevd ensamhet och oro och felmedicinering med mera. Risken för att drabbas av misstag och förutsägbara incidenter har förmodligen aldrig varit mindre än i dag.

• Både i äldreboenden och vid hemtjänst i den egna bostaden anger omsorgstagarna höga nöjdhetssiffror: 85-90 procent säger sig vara nöjda/mycket nöjda. Dessa omdömen kan tänkas färgas av att äldre inte vill ”ställa till besvär” och att personalen ibland  hjälper till att besvara enkäterna. Det kan påverka resultatet men knappast förändra att en stor majoritet tycks uppskatta dagens äldreomsorg.

• Samtidigt återstår en hel del att göra för att möta de stigande förväntningarna. Inom hemtjänsten gäller de äldres missnöje främst att det är svårt att påverka när personalen kommer och att besöken ofta är hårt schemalagda. I äldreboendena är man minst nöjd med möjligheten till utevistelse och tillgången på motions- och gymmöjligheter. 

Den förbättrade rapporteringen i äldreomsorgen är tveeggad. Ännu för tio år sedan begicks mängder med misstag och felbehandlingar utan att det dokumenterades och uppmärksammades. Dagens lex Sarah- och Maria-anmälningar samt mer systematisk avvikelsehantering kan dock samtidigt ge intrycket att fel och brister blivit allt vanligare. Det riskerar ge den falska bilden att förr var varje blöja torr, maten lagad på plats och trygghetslarmen fungerade. Sanningen är att på den ”gamla goda tiden” gömdes mormor undan på landstingets långvård eller mentalsjukhus om hon inte var pigg nog för ålderdomshemmet. Då förekom inga mediastormar, även om förhållandena i verkligheten motiverade långt svartare rubriker än i dag. 

Men även om uppföljningen har blivit bättre är kommunernas ovilja att lära av ”best practise” den verkliga vårdskandalen. Svensk äldreomsorg kostar i år drygt 100 miljarder kronor. Omkring 200 000 medarbetare ger omsorg till en kvarts miljon äldre, insatser som också kompletteras – i vissa fall ersätts – av anhöriga. Ändå är sambandet mellan satsade resurser (pengar, personal) och resultatet (mätbar måluppfyllelse, användaromdömen) närmast obefintligt.

En rad högkostnadskommuner levererar sämst omsorg och en rad ”snåla” kommuner har toppresultat. I dagsläget skulle påtagliga kvalitetsförbättringar vara möjliga utan ökade anslagsnivåer om staten villkorade statsbidragen med att kommunerna måste använda sig av metodbaserade arbets- och redovisningssätt. Att fortsätta höja produktiviteten är viktigt – det går att åstadkomma mer omsorg för pengarna. Här kan framväxten av en omfattande svensk ”välfärdsnäring” bli betydelsefull för att möta morgondagens utmaningar.

Detta gäller inte minst eftersom dagens finansieringsformer inte kommer att räcka till framöver. Det mesta talar för att demografi, medicinska framsteg och fortsatt stigande förväntningar kommer att tvinga fram ökad en makt åt individen, nya omsorgslösningar och blandfinansiering. I boken skisserar jag en ordning med ett solidariskt grundskydd och tilläggsfinansiering, i kombination med en nationell äldrepeng. Det viktigaste är att de politiska partierna vågar börja diskutera de radikala förändringar som kommer att krävas i stället för dagens pajkastning och skendebatt. .

Svensk äldreomsorg år 2014 är långt mer succé än skandal. För det fortsatta välfärdsbygget är det avgörande att rätt analys görs av dagens situation och att slutsatserna förvaltas väl. Grumlig nostalgi och fegt hukande utgör ingen bra plattform för fortsatt förnyelse.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.