Landsbygden

Sveket mot landsbygdens kommuner

Politiskt svek, för mycket prat, för lite pengar, otydlig ansvarsfördelning och en oklar gränsdragning. Den parlamentariska landsbygdskommitténs förslag ser i dagsläget ut att få väldigt liten effekt för landsbygden i Sverige. Vi, som representerar 10 av de 23 kommuner som i utredningen pekades ut som särskilt utsatta, är lurade. 

Betänkandet pekade i sin analys tydligt ut att utvecklingen på landsbygden under lång tid varit negativ och att det idag inte längre finns likvärdiga förutsättningar att bo och utvecklas i alla delar av landet, samt att den nationella politiken inte gynnat landsbygden.

Den 20 mars var det tänkt att en samlad proposition skulle läggas fram i Riksdagen med beslutsförslag baserade på de 75 föreslagna åtgärderna i kommitténs slutbetänkande. Nu har alliansen hoppat av förhandlingarna och en redan skadeskjuten satsning får nu i praktiken det slutliga nackskottet. Den inriktningsproposition som enligt uppgifter nu kommer att läggas fram, och som med all sannolikhet saknar skarpa förslag, känns som ett hån mot våra kommuner sett till ursprungliga löften och uttalade ambitioner. Frågan städas nu undan med en innehållslös vision och livet går vidare. Hur livet sen ska utveckla sig för invånarna i vår region, Region 8, blir ånyo en fråga som bara berör oss gnälliga invånare i glesbygden. Svaga och få röster, lätta att ignorera.

Pengarna då? Regeringen har öronmärkt 750 miljoner kronor för 2019 respektive 2020 för att finansiera den sammanhållna landsbygdspolitiken. Därutöver tillförs redan i år 197 miljoner kronor. Utöver dessa medel, som syftar till att stödja den sammanhållna politiken för utveckling av landsbygden, satsar regeringen under 2018 ytterligare medel på utbildning, vägar, gröna jobb, företagande och servicekontor. Under 2018 menar regeringen att totalt 1245 miljoner kronor satsas för att hela Sverige ska leva.

Det är svårt att navigera i de satsningarna, exempelvis ingår inte bara landsbygden utan även storstädernas utanförskapsområden. Landsbygdspolitiken har alltså redan kommit att bli även storstadspolitik.

Oavsett hur man räknar så är summan blygsam i förhållande till både behoven och innehållet i förslagen. Enbart sänkningen av arbetsgivaravgifter och avskrivning av lån lär kosta långt mycket med än 750 miljoner kronor. För att vända utvecklingen på landsbygden krävs satsningar, inte allmosor. 
 
Så var det ansvarsfrågan, vem är egentligen ansvarig för att realisera den nationella landsbygdspolitiken? Det är lätt att prata i termer om samlad, nationell, helhet och ansvar i ett läge när det bara finns förslag men vilka är egentligen förutsättningarna för att politiken blir just ett samlat och kraftfullt grepp?

Näringsdepartementet äger politikområdet, men att majoriteten av förslagen berör andra områden. De interna överläggningar som pågått både mellan partier och departement har bevisligen strandat på många håll. När alla är delansvariga blir ingen huvudansvarig.
 
Givetvis är vi tacksamma över att utlokaliseringen av myndigheter fortsätter, att det aviseras statsbidrag till lärcentra blir av, små satsningar på företagande i våra kommuner och att kopparnätet nu inte får släckas ner. Men det är långt ifrån den samlade politik, de kraftfulla beslut och den omfördelning av resurser som landsbygden och våra kommuner behöver för att vi inte ska glida iväg ytterligare. Snart är vi utom synhåll, för att citera slutbetänkandets inledning “En fortsatt tudelning av vårt land kan inte accepteras”.
 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.