Evidensbaserad psykologisk forskning visar att riskerna för barn som förlorar vardagskontakten med en tillräckligt bra förälder ofta är mycket långsiktiga. Ibland blir konsekvenserna livslånga. Att medvetet eller omedvetet utestänga en förälder utgör därför en grov kränkning av barnets rätt till familjeliv. Men frågan är inte okontroversiell.
En dom i Svea hovrätt fick stort genomslag i medierna. Rubrikerna var känslosamma, ofta sensationssökande. Hovrättens dom handlade om att väga risken för fysisk misshandel mot risken för den psykiska misshandel som förlorad kontakt med en förälder innebär. En svår avvägning som kräver specifik kunskap i ämnet och om fallet.
Domen rörde en infekterad vårdnadstvist om två pojkar 11 respektive 8 år gamla. Pappan har inte träffat barnen på flera år. Han är tidigare dömd för misshandel av pojkarna.
Familjerätten, som utrett familjen vid ett antal tillfällen, bedömer att det inte finns risk för att pappan utsätter barnen för något som inte är bra för dem. Den konstaterar vidare att pappan sannolikt är den som bäst skulle tillgodose barnens kontakt med båda föräldrarna, eftersom mamman under flera år har gjort allt för att sabotera pojkarnas umgänge med pappan. Hovrätten verkar ha gjort bedömningen att umgängessabotaget annars fortsätter.
Domen handlar också om hur vi ser på barnets vilja när en förälder avskurit barnets kontakt med den andra under många år. Hovrätten konstaterar att ”i en så avgörande fråga som barnens relation till en förälder är det inte möjligt att överlåta bestämmanderätten till små barn”. Detta är en annan viktig aspekt: barnen ska naturligtvis höras, men var små barn ska bo är ett beslut för vuxna. Beslutet kan få livslånga konsekvenser, att lägga det ansvaret på små barn är direkt oetiskt.
Familjerättssocionomernas Riksförening är inne på samma linje. I sitt remissvar till SOU 2017:6, Se Barnet!, skriver de:
”Vår upplevelse är att barn oftast inte vill ha ansvar för frågorna vårdnad, boende och umgänge. Det som de vill är att slippa bråk och att föräldrarna ska bestämma gemensamt. Barn är i en lojalitetskonflikt mellan, och i beroendeställning till, sina föräldrar. Vi ser det därför av större vikt att varken familjerättssekreterare eller domstolen förväntar sig, eller kräver, uttalanden från barn oavsett om det är en vilja, åsikt eller inställning som lagen anger. Därför motsätter vi oss ordval som att ”höra” barn utan förespråkar att ”samtala” med barn. Barn har alltid rätt att bli informerade, på en nivå som är begriplig för dem, och att detta förtydligas är absolut till barns bästa.”
Hovrätten konstaterar: ”De kortsiktiga negativa verkningarna för barnen får dock vägas mot övriga omständigheter av betydelse för helhetsbedömningen.”
Hovrättens beslut har säkert inte varit lätt då det inte har funnits en uppenbar, enkel lösning som löser barnens svåra situation. Vår uppfattning är att det i dessa svåra vårdnadskonflikter ofta är just så. Barnens behov och barnets bästa ska vara avgörande. Inte mammans, inte pappans, inte föräldrarnas. Det är just det som Svea hovrätt har tagit hänsyn till.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
