Debatt
Budget 2017
20 september 2016 kl 13:55

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Suhonen: ”Regeringen gräver sin egen grav”

Det blir alltmer klart att man inte kan driva socialdemokratisk välfärdspolitik med moderat skattepolitik. Regeringen måste våga höja skatterna – annars riskeras hela välfärdsmodellen. Att som idag låta kommunerna ta smällen leder till en oerhörd skatteorättvisa. Risken finns att regeringen gräver sin egen grav.

Det här är en opinionstext

När den rödgröna regeringen och Vänsterpartiet nu presenterar sin budgetproposition för 2017 är det med en ekonomi som riskerar att bromsa in och med kommuner och landsting som antingen tvingas skära ner i välfärden eller höja kommunalskatten.

Sanningen är dessvärre att trots tio miljarder till kommuner och landsting och extra pengar till myndigheter och äldreomsorgen så går välfärden på knäna. Regeringens tilldelning är inte småpotatis, men kommer mest att lappa och laga i ett system med betydande resursproblem, snarare än innebära det välfärdslyft som rödgröna politiker vill få det att låta som – och som medborgarna, personalen och regeringen skulle behöva.

Regeringsblocket och inte minst dess socialdemokrater står därmed inför några väsentliga vägval.

1) Det handlar om välfärdens långsiktiga finansiering. Välfärden är sedan 1990-talet underfinansierad. På sina håll är kvaliteten låg – inte minst inom skolsystemet, äldrevården och sjukvården – vilket pressar delar av medelklassen att söka privat drift och på sikt också privat finansiering. Orsaken är primärt de enorma skattesänkningar som genomförts sedan millennieskiftet på nästan 300 miljarder per år.

Det blir alltmer klart att man inte kan driva socialdemokratisk välfärdspolitik med moderat skattepolitik. För S är det en ödesfråga att höja kvaliteten i välfärden och för alla – men det kräver höjda skatter – annars riskeras hela modellen.

2) Den statliga skatten måste upp, i stället för kommunalskatten. Medan staten under olika regeringar sänkt skatterna har kostnader och underskott vältrats över på kommuner och landsting. Detta leder till ojämlikhet i skatteuttaget jämfört med om staten tagit ut skatten och fördelat. Med fler äldre och många flyktingar som ska integreras och få en bostad är det rimligt att staten tar över en del av skattebördan – genom höjda statliga inkomstskatter – som sedan fördelas till kommunerna i form av statsbidrag. Att låta kommunerna ta hela smällen leder till en oerhörd skatteorättvisa.

3) Staten måste börja investera på riktigt. I stället för dagens farliga pardans där regering och opposition anklagar varandra för att låna för mycket måste vi inse att vi har för små investeringar för att kunna sätta hela folket i arbete och klara behoven av bostäder, infrastruktur och utbildning. När hundratusentals människor står utan arbete blir vi alla fattigare. Vägvalet blir också lätt högerns agenda med enklare jobb, lägre löner, skiktad välfärd. Att få igång hjulen, med statliga investeringar är förmodligen enda sättet att rädda den svenska modellen.

Väljerna kräver större reformer, ökad jämlikhet och tydliga välfärdslyft för att känna att en rödgrön regering gör sitt jobb. Det får vi inte med den här budgeten, hur mycket sämre borgarnas politik än är.

Problemet är att trots att inriktningen och fördelningsprofilen på regeringens politik är bra, är volymen på reformerna otillräcklig. Reformerna kommer inte vara tillräckliga för att lösa dagens – och de två senaste decenniernas – höga arbetslöshet och stora resursbrister i välfärd och infrastruktur.

Bra satsningar riskerar att drunkna i en otydlig helhet. De är för små för att bryta den känsla som många människor har av att Sverige är på väg åt fel håll. Därmed gräver regeringen sin egen grav. Det är synd när man gör så mycket klokt och en politik som skulle lösa problemen finns i den egna verktygslådan.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 20 september 2016 kl 13:55
Uppdaterad: 20 september 2016 kl 15:30