Riksrevisionen

Styrelseledamot: Samtliga riksrevisorer måste avgå!

De två kvarvarande riksrevisorerna borde avgå oavsett om de varit direkt delaktiga i att nuvarande situation på Riksrevisionen uppstått eller ej. Det ger myndigheten en chans att återupprätta sin trovärdighet med hjälp av nya riksrevisorer som kan leva upp till de rättmätigt hårda krav som ska ställas på dem. Gärna med Inga-Britt Ahlenius som en av de tre.

Det är med en stor besvikelse jag har följt den senaste tidens nyhetsrapportering om Riksrevisionen. När myndigheten inrättades, inte minst som ett resultat av Inga-Britt Ahlenius mångåriga och enträgna arbete för en självständig och oberoende Riksrevision, var vi många som stöttat hennes idé och hoppats på att kunna skapa en granskande revisionsmyndighet som uppfyllde högsta internationella standards.

Riksrevisionen skulle inte längre vara en myndighet som alla andra. Inte underställd regeringen. Inte vara rädd för att uttala sig kritisk kring den förda politiken och dess konsekvenser – det vill säga riskera att bita den hand som föder den. Den skulle vara direkt underställd riksdagen. Precis som Riksbanken. Så oberoende en myndighet kan bli i en politisk demokrati. 

Under de första åren, 2003-2006, var jag styrelseledamot i den styrelse som myndigheten genom en politisk kompromiss hade utrustats med.

Vi var flera som oroade oss för att styrelsen skulle användas som ett politiskt filter. Initialt kunde vi också bevittna hur Socialdemokraterna och deras stödpartier försökte stoppa rapporter som uttalande kritik mot den förda politiken eftersom den inte var effektiv, eller ledde till att uppfylla de av riksdagen uttalade målen. Jag, tillsammans med styrelsens vice ordförande Eva Flyborg, och övriga borgerliga ledamöter, fick upprepade gånger sätta klackarna i backen för att inte rapporter skulle stoppas från att nå riksdagen. Numera är styrelsen ersatt med ett insynsråd som har ett obefintligt inflytande över myndighetens verksamhet, vilket är mycket bra.

Många av oss ville att Riksrevisionen skulle få en lika stark särställning som Riksbanken i samhället. Men för att bygga den särställningen krävs det riksrevisorer som till hundra procent värnar det målet och i varje läge agerar utifrån att man vill skapa en Riksrevision som är oberoende, opartisk och objektiv, som följer sitt uppdrag till punkt och pricka – och aldrig gör avkall på det.

De riksrevisorer som verkade under min tid i styrelsen tycker jag levde upp till dessa krav. Men den senaste tidens nyhetsrapportering visar på en utveckling som går åt fel håll.

Efter att riksrevisor Susanne Ackum avgått är det nu är det dags att blicka framåt. Risken finns, men jag hoppas att såväl regeringen som oppositionen tänker efter ett extra varv först, att man från politiskt håll vill stärka den politiska styrningen av myndigheten. Detta får inte ske. Enskilda personers dåliga omdöme får inte leda oss tillbaka till ett läge där politiker – i sin förlängning – granskar och utvärderar sig själva.

Däremot måste öppenheten och kravställandet kring tillsättandet av såväl riksrevisorer som deras närmast underställda öka markant. Jag har tillräckligt lång erfarenhet av riksdagen för att inte kasta ur mig färdiga förslag på vad som bör göras, men några åtgärder som bör utredas, analyseras och övervägas är:

  • Öppna utfrågningar av Konstitutionsutskottet av de som kandiderar till uppdraget som riksrevisor.
  • Tydliga motiveringar av riksdagen om varför man har utsett en viss person till riksrevisor. 
  • Låta tillträdande riksrevisorer inför riksdagen och Sveriges folk deklarera att man avser att iaktta oberoende, opartiskhet och objektivitet i sin granskning och myndighetsutövning.
  • Uppdra åt riksrevisorerna att ta fram och öppet inför Konstitutionsutskottet redogöra för en policy för hur man rekryterar de närmast underställda medarbetarna.
  • Låta riksrevisorerna årligen inför Konstitutionsutskottet öppet, men med sekretess vad gäller personfrågor utåt, redogöra för hur rekryteringen av de närmast underställda medarbetarna gått till. 

De två kvarvarande riksrevisorerna, Margareta Åberg och Ulf Bengtsson, borde avgå oavsett om de varit direkt delaktiga i att nuvarande situation uppstått eller inte.

Det är en konsekvens av den delvis kollektiva styrningen av myndigheten. Det bästa de kan göra är att avgå och ge myndigheten en chans att återupprätta sin trovärdighet med hjälp av riksrevisorer som kan leva upp till de hårda krav som kan och ska ställas på dem. Gärna med Inga-Britt Ahlenius som en av de tre nya revisorerna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.