Större regioner Hela debatten

Storregionerna – ett centralistiskt haveri

Det finns en rad tunga och principiellt viktiga problem och invändningar av inte minst demokratisk natur mot förslaget till nya storregioner i Sverige. Förslaget som ligger till grund för regionreformen bör därför slängas i papperskorgen.

På DN Debatt kunde man för några år sedan läsa en artikel med rubriken ”Så här bör kartan över Sveriges regioner se ut. Skribenter var några tungviktare från region- och landstingsvärlden. Innan dess var det Ansvarskommittén (2007) som gick loss med passare och linjal på den svenska kartbilden. Nu kommer nästa förslag med samma centralistiska utgångspunkter i och med Indelningskommitténs skrivelse. Det som förenar alla tre förslagen är föraktet för demokratin, den regionala identiteten och olikhet och pluralism.

Utredarna har rest runt och träffat politiker men ingenstans hör man talas om att man träffat medborgare eller gjort undersökningar bland dem. Hur ser medborgarna egentligen på detta att hamna under de centralistiska byråkraternas passare och linjal när dessa leker, inte bara med Sveriges geografi, utan även med medborgarnas lokala förankring och identitet när storregionerna skapas? Den frågan anses inte ens värd att ställa.

Det finns flera problem med de ritglada damernas och herrarnas upplägg. Låt oss lista några av de viktigaste:

1. Storregionerna av föreslagen typ strider mot den av EU fastslagna subsidiaritetsprincipen vilken innebär att samhällsgemenskapen ska byggas underifrån och uppåt. Det som inte behöver beslutas av en högre instans ska beslutas av en lägre. Här menar man att det som kan beslutas av en högre nivå också ska göra det. I stället för nerifrån och upp är perspektivet uppifrån och ned. 

2. Man har inga skrivningar om vad en lokal och historiskt djupt förankrad identitet betyder för medborgarens känsla av tillhörighet och sammanhang. Människosynen är inskränkt instrumentell och materialistisk.

3. Motivet att arbets- eller tillväxtmöjligheterna skulle öka på grund av att en viss geografisk eller befolkningsmässig storlek uppnås i ett landsting är rent nonsens. Det som avgör tillväxtpotentialen i ett land är den entreprenörstradition som verkar och sprider sin anda och sitt nätverk i ett visst område, samt förstås reella incitament att ta risken att blir företagare/entreprenör. Dessa skapas som bekant inte av landsting och regioner utan av regering och riksdag i form av främst skatteregler för företagare och företagande, samt lagar och regler för sparande och investeringar generellt.

4. Det som Landstingen och storregionerna främst väntas hantera: kollektivtrafik och sjukvård (och som är av betydelse för tillväxten endast i sekundär mening) kan lika gärna och minst lika bra hanteras av mindre enheter som till exempel landskapen – inom sig och i samarbete med andra.

Överallt i kommitténs diskussionsunderlag noteras också att alla län och landsting redan har väl fungerande samarbeten över gränserna. Man slår in öppna dörrar samtidigt som man ökar det demokratiska avståndet till medborgarna, vilket är föga klokt.

Se på Gotland, som med cirka 50 000 innevånare har ett livaktigt näringsliv, en väl fungerande infrastruktur, såväl som dito sjukhus och högskola. Att det skulle vara någon som helst vinst för detta län att slukas av Stockholm går inte ens att föreställa sig.

Hur snett kommittén är ute med sina påståenden om ”bärkraft” och ”likvärdig styrka” i regionerna får man klart för sig när man jämför med till exempel Schweiz, ett land som till skillnad från Sverige hållit sin ställning som ett av väldens rikaste och mest välmående länder.

Schweiz är ett land med en reellt verkande federalism med regionalt självbestämmande som inte bara rör kommunikationer och sjukvård utan även näringspolitik, polis och mycket mer, och där man har egna parlament och till och med egna konstitutioner. Där kan vi tala om en verklig medborgerligt verkande demokrati nerifrån och upp, det vill säga raka motsatsen till dessa ständiga kartritande byråkrater med sina centralistiska ovanifrånperspektiv.

De 26 kantonerna i Schweiz har i genomsnitt cirka 290 000 innevånare varav det minst är på endast 15 000 innevånare, och som det går bra för. Sveriges 25 landskap snittar på cirka 390 000 innevånare.

5. Detta är ett centralistiskt projekt som ökar det demokratiska underskottet i landet. Det är en fortsättning på den centralistiska svenska enhetsstaten, nu uppvriden till maxvolym. Medborgarna får inte mer att säga till om, men däremot ett otroligt mycket större avstånd till dem som bestämmer.

6. Det saknas en genuin vilja till demokratisk fördjupning, något som endast kan ske genom ett större inslag av federalism i det svenska politiska systemet, och ett närmade till den lokalt förankrade identiteten. Landskapen vore utmärkta grundkomponenter i ett sådant system; där finns naturliga gränser, den lokala identiteten, dialekter/språk och en urgammal kultur.

Dessa enheter kan sedan växlas in i en välavvägd rikspolitisk struktur utifrån subsidiaritetsprincipen. De kan ha egna parlament med reell beslutanderätt över allt från näringspolitik till skola och polisväsende. Då skulle en reell institutionell konkurrens uppstå med massor av nya lösningar och förslag på samhällsproblem, och ett nytt dynamiskt och rikt Sverige.

Fantasilösheten hos storregionernas företrädare kan endast tilltala en centralistisk statsledning som ängsligt bevakar och vaktar på sin likriktande maktutövning från en central punkt. Det hela ger uttryck för en rädsla för den dynamik – och institutionella konkurrens – som olikhet i storlek i sig kan utgöra och den attraktionskraft som ett mindre folkrikt landskap kan ha gentemot ett större och vise versa.

Ju mer pluralism desto mer dynamik – och tvärtom. Och som sagt finns det redan ett väl etablerat samarbete mellan regioner och landskap.

Det går att hitta ett bättre konstitutionellt system än det nuvarande svenska från 1974. Vad gäller det nu föreslagna systemet med storregioner så finns det bara en given slutdestination – papperskorgen.

Fotnot: Skribentens senaste bok ”Omstart Sverige” innehåller ett förslag till en ny konstitution för Sverige med fördjupat demokratiskt deltagande, mer av maktdelning och nya regler kring medborgarskapet med mera.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.