Korruption

Stora risker för visselblåsare trots skärpt lag

Sedan den första januari 2017 gäller en ny lag om som ska skydda arbetstagare som larmar om allvarliga missförhållanden. Det är en tydlig markering från samhällets sida att enskilda anställda spelar en viktig roll för att komma till rätta med korruption och maktmissbruk. Men det är tveksamt om lagen verkligen innebär ett bättre skydd.

Nyss hade vi Macchiarinifallet. Nu gäller det Statens fastighetsverk. Allvarliga missförhållanden har avslöjats, rent av brottslig verksamhet. Det visar sig också – ännu en gång – att man inte lyssnat på dem som internt försökt slå larm. Vi har också sett att det inte är riskfritt att påtala fel och brister inom en myndighet, organisation eller företag. Ömma tår finns det gott om. Och många sätt att göra livet surt för den frispråkige. Dessutom så finstilta att de blir svåra att komma åt. Vad som kan stå på spel vet den som för sin försörjning och yrkesmässiga framgång är beroende av arbetsgivarens välvilja.    

Sedan den första januari 2017 gäller en lag om ”särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden”. Det är en tydlig markering från samhällets sida att enskilda anställda spelar en viktig roll för att komma till rätta med korruption, maktmissbruk och annan samhällsskadlig verksamhet. Men innebär lagen verkligen ett ”skydd” för den anställde? Det är tveksamt.

Den gäller nämligen inte utan reservationer. Till att börja med avses endast konkreta misstankar om allvarliga missförhållanden. Med det senare avses brott på vilket kan följa fängelse eller ”därmed jämförliga” missförhållanden. Detta är inga enkla saker för gemene man att bedöma. Inte ens juristerna i lagrådet ansåg det okomplicerat.

Nästa inskränkning är att arbetstagaren måste börja med att slå larm internt till arbetsgivaren. Först om detta inte leder till ”skäliga åtgärder” får uppgifterna offentliggöras. Men redan detta steg kan innebära allvarliga risker för den anställde. Särskilt just om det handlar om ”allvarliga missförhållanden”. Det visade sig också i Macchiarinifallet, där budbärarna utsattes för repressalier och obehag. Och vad är sedan ”skäliga åtgärder”? Begreppet kan lätt fyllas med verbala dimridåer och skenbara åtgärder. Efter ett tag tröttnar kanske anmälaren eller ger upp.

Men för den envise och samvetsgranne kan nästa steg bli att vända sig till media. Det är dock förenat med mycket stora risker. Och det gäller även den offentliganställde. För inte heller det grundlagsskyddade repressalieförbudet är ett effektivt skydd mot att hamna utanför karriären och bli stämplad som besvärlig och illojal. Lagstiftningen hindrar inte heller arbetsgivaren att till sist ”köpa ut” den obekväme.  

För över hundra år sedan uttalade sig en statlig utredning om dessa förhållanden med illusionslös realism: ”Hänsyn till den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet.”. Enligt kommittén var därför meddelarfriheten och möjligheten att anonymt vända sig till media det bästa skyddet för den som vill påtala allvarliga missförhållanden. Rätten att vara anonym var ”säkerhetsventilen som i många fall ensam möjliggör att ord sägas, som böra bliva uttalade, fakta framdragas som böra bliva framdragna.

Så är det nog ännu idag. Och först när avslöjandet når offentligheten brukar det få någon effekt. Såväl Macchiarinifallet som härvan kring Statens fastighetsverk är tydliga exempel på detta. Inget hände dessförinnan, trots interna varningsrop.

Men för den privatanställde är inte anonymitetsskyddet komplett. Trots att journalisten inte får avslöja sin källa, så får den private arbetsgivaren efterforska vem som läckt. Den skillnaden borde lagstiftaren ha utjämnat, vilket också föreslogs i en utredning redan 1990. Varför skall någon straffritt få efterforska vad någon annan under straffhot inte får lämna ut?

Lagstiftning är viktigt. Men min erfarenhet från kurser och föreläsningar är att det finns något att diskutera som är minst lika angeläget som kunskap om rättsreglerna. Det är frågan om vad som är bra med transparens och meddelarfrihet. JO har i ett berömt yttrande sagt att den offentlige arbetsgivaren måste tåla meddelarfriheten även när den ställer till besvär.

Men finns det måhända en större nytta som uppväger besväret? ”Högt i tak” och öppenhet botar inte alla problem. Det kan dock vara väldigt nyttiga medel för att verksamheten inte skall spåra ur och för en god arbetsmiljö. Kanske kan till och med en och annan skandal därmed förebyggas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.