Frivillig dödshjälp Hela debatten

Stora problem med dödshjälp – men de rapporteras inte

Förespråkare av assisterad dödshjälp i livets slutskede talar sig varma för Oregon-modellen. Och visst, allt ser bra ut på ytan, men det behövs inte många timmars undersökningar för att upptäcka att systemet medger oerhörda möjligheter att göra misstag, dölja misstag och skydda deltagande läkare – istället för patienterna.

REPLIK I inlägget Upprop: Frivillig dödshjälp är en medborgarfråga talar sig Staffan Bergström med flera varma för den påstådda förträffligheten i den så kallade Oregonmodellen för läkarassisterat självmord. 

Den ”noggranna uppföljning” av lagstiftningen som publicerats i ”rapporter sedan 1997” inskränker sig dock till att samla in blanketterna från självrapporterande läkare, kontrollera formalia och sammanställa detta material till en årlig rapport. Oregons hälsomyndighet har endast avsatt 300 timmar per år för att driva denna verksamhet och kontrollerar inte huruvida kriterierna för att få dödshjälp verkligen är uppfyllda i de enskilda patientfallen. Med sådana förutsättningar upptäcks naturligtvis aldrig något missbruk och allt ser bra ut i rapporterna. De enda avvikelserna som har rapporterats är av formell karaktär, och inga av dessa har lett till någon disciplinåtgärd. I ett fall saknades skriftlig begäran helt, vilket måste anses vara en grov försumlighet då patientens egenval inte blev bekräftat – men resulterade trots detta inte till någon åtgärd från disciplinnämnden.

Bergström med flera hänvisar till debattartiklar i SvD. I artiklarna ”Risk att suicidala ges dödshjälp med ny modell”  samt ”Farorna med dödshjälp får inte förbises”  har vi avslöjat att Oregons Hälsomyndighet medger att en patient kan få rätt till dödshjälp genom att avstå från behandling. Det kan till exempel vara en cancersjuk patient som av olika skäl hellre vill dö än att ta emot behandling som kan bota cancern. Bergström med flera avvisar denna påtagliga risk att patienter i en krissituation med suicidtankar, ett behandlingsbart psykiatriskt tillstånd, får läkares hjälp att ta sina liv med: ”Det finns inga data som i årsrapporterna från Oregon stöder en sådan risk.” Nej, naturligtvis finns det inte sådana data, eftersom det inte samlas in några uppgifter om detta.

Det är obegripligt att personer som är tränade i kritiskt eller till och med vetenskapligt tänkande kan blunda för vilka problem med patientsäkerheten som är inbyggda i Oregonmodellen.  Allt ser bra ut på ytan, men det behövs inte många timmars undersökningar för att upptäcka att systemet medger oerhörda möjligheter att göra misstag, att dölja misstag och sedan skydda deltagande läkare – istället för patienterna. Att påstå att vår sakliga kritik mot denna försumlighet av patientsäkerheten skulle vara religiöst betingad är befängt, ett retoriskt grepp som man tar till då man inte mäktar med att bemöta sakargumenten.

Som vanligt i denna debatt framhålls att det är terminalt sjuka med ”outhärdligt lidande” som motiverar införandet av dödshjälp.  Men statistiken från Oregon visar att det inte är ett outhärdligt lidande eller fruktan för detta lidande som kännetecknar de som väljer dödshjälp. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) skriver att valet av dödshjälp, åtminstone i Oregon, ”i många fall är en strategi för självständiga och oberoende patienter att möta framtida hot kopplade till döendet, där beroende och kontrollförlust uppfattas som värre hot än fysiska symtom. Det handlar för patienterna om att få dö på samma sätt som de levat, som ’herre i sitt hus’.”

Och detta har debattörerna utnämnt till en ”medborgarfråga” som läkarna och annan hälso- och sjukvårdspersonal inte ska ha något att invända mot, trots att det är de som förväntas att assistera med handlingar som är främmande för sjukvården och dess grundidé, nämligen tjänande av livet.

Dödshjälp får inte vara en fråga som ska bestämmas av en grupp opinionsbildare som kräver att få behålla kontrollen in i det sista, men där slutresultatet blir ett system där kontrollen över patientsäkerheten går förlorad. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.