Det är en helt vanlig, vacker vårmorgon. Du öppnar brevlådan och hittar ett brev från en mystisk advokatbyrå som du aldrig hört talas om förr. I brevet står det att du har kört för fort och att advokatbyrån kommer se till att du tvingas till att betala miljonbelopp i skadestånd och eventuellt hamna i fängelse – om du inte sätter in ett par tusen på deras konto.
Du vet att du inte alls har kört för fort, och definitivt inte vid det tillfälle de beskriver i brevet. Du vet också att det är orimligt att du skulle dömas till miljonbelopp i en domstol – brottet du påstås ha begått är ju en mindre vardagsförseelse. Men å andra sidan är hotet om att skuldsättas för livet ett ganska grovt hot.
Till slut bestämmer du dig för att trots allt betala – det finns ju inget pris som inte är värt att betala för att få slappna av och slippa oroa sig för om advokatbyrån kommer skrida till verket med sitt hot.
Det här kan låta som en märklig fabel, men det är en berättelse tagen ur tusentals svenskars vardag, år 2018. Med en mindre detaljskillnad – det handlar inte om fortkörning, utan om fildelning.
Sedan ett år tillbaka har så kallade upphovsrättstroll skickat hotbrev till tusentals svenskar och fått de flesta av dem att betala in deras krävda summa i ren skräck, trots att de vet att sådant borde vara ett ärende för rättsväsendet.
Du som läser detta tänker kanske att det måste vara olagligt att skicka sådana utpressningsbrev – är inte det ungefär vad maffian brukade syssla med? "Betala oss, annars kommer du ångra det!" är en slogan vi förknippar med 1930-talets Al Capone, snarare än 2010-talets gråa jurister.
Tyvärr är det lagligt att skicka hotbrev idag, så länge de behandlar misstanke om brott mot upphovsrättslagen. Kanske tycker du att det är rimligt, att fildelningen är ett utbrett samhällsproblem, att vi måste ta i med hårda tag mot fildelarna och att det är rimligt att belasta rättsväsendet med att sätta dit alla vardagsfildelare?
Problemet ligger i det där ordet – "misstanke". Djävulen bor ju som bekant i detaljerna. Vems misstanke är det som krävs? Vilken grund måste det finnas för misstanken? Dessa är två viktiga frågor, och i vanliga fall – när det rör brott – är svaren att Polisen måste stå för misstanken och att grunden måste bestå i gedigen bevisföring som knyter den misstänkta till brottet.
Tyvärr är det inte så när det gäller dessa upphovsrättens hotbrev. Misstanken kan vem som helst som har rättighetsinnehavarens goda minne hysa, och för att få skicka breven krävs i princip ingen bevisföring. Detta kan vi läsa svart på vitt i Patent- och Marknadsdomstolens utlåtanden från de senaste två åren, som generellt sett lyder att man "finner inte anledning att ifrågasätta tillförlitligheten i den metod som använts" – oavsett vilket företag det är som hyser misstanken om begången fildelning. Oavsett om företaget sen tidigare är misstänkt för att ha vilselett domstolar och angett avlidna människor som fildelare, för att ge ett exempel på deras imprecision.
Det är ingen hemlighet att Piratpartiet tycker att fildelningen berikar samhället. Det här är dock inte en fråga om fildelningens vara eller icke-vara; det är en fråga om rättsstatens vara eller icke-vara, och om den principen hoppas vi att vi kan enas, oavsett vår inställning till fildelning.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
