Åtta dagar i Almedalen, åtta förlorade dagar för svensk skola. Trots att utbildning alltjämt är en av de mest prioriterade frågorna för de svenska väljarna, lyste skolförslagen med sin frånvaro på Gotland. Det är därmed uppenbart att riksdagens partier fortfarande inte förstått den alarmerande situationen för det svenska skolsystemet. Beskedet tycks vara att skolan ska lämnas åt sitt öde, eftersom de flesta tidigare förslag knappast kan betecknas som annat än småduttande.
Vi har haft decennier av svaga elevresultat, skenande olikvärdighet, och sjunkande status för lärarprofessionen. Dessa frågor hör oupplösligen samman, och fordrar helhetsåtgärder. Olikvärdigheten syns i den högst varierande kvaliteten på undervisningen som bedrivs på olika skolor, bland annat därför att tillgången på skickliga lärare varierar kraftigt. Det är väl känt att läraryrkets status under många år fick falla fritt, och att man därmed borgade för en politiskt skapad lärarbrist som slår olika hårt mot olika delar av landet. I vissa regioner riskerar hela skolämnen att sakna behörig personal.
En mindre uppmärksammad aspekt av dagens skolsystem är att erfarenhet och kompetens också bland behöriga lärare varierar systematiskt mellan skolor i samma område. I många städer råder överetablering. På dessa orter befolkas vanligen anrika högstatusskolor av lärare med decennier av erfarenhet, medan små nyetablerade verksamheter med svag ekonomisk bärkraft kan ha lärarlag som enbart består av unga och oerfarna, ofta med sämre arbetsvillkor. Detta är sannolikt en viktig delförklaring till de alarmerande kunskapsskillnader som elever med olika bakgrund uppvisar när de fullgjort sin utbildning, eftersom olika elevkategorier är förvisade till olika typer av skolor. I klartext: svaga elever får sämre utbildning. Detta är Sverige 2018. Den svenska likvärdigheten, tidigare ett föredöme i världen, går bakåt steg för steg. Vem bär ansvaret? Vem för de svaga elevernas talan?
I dagens system urvattnas många vällovliga nationella reformer. Därför är större förändringar en förutsättning för att kunna förverkliga bra idéer. Ett exempel på en reform som behandlats styvmoderligt i implementeringen är karriärreformen. Staten inrättade karriärtjänster som förstelärare och lektor på grund av lärares svaga löneutveckling, och eftersom tidigare karriärmöjligheter hade avskaffats av ekonomiska skäl. Statens syfte var att inrätta permanenta karriärsteg som skulle öka yrkets attraktivitet och, genom lektorerna, stärka kopplingen mellan universitet och gymnasium. Men när förstelärartjänsterna infördes, kom de ofta att inrättas som tidsbegränsade förordnanden, själva motsatsen till karriärsteg. Högre lön under begränsad tid kan knappast beskrivas som att göra karriär, men många är förstelärarna som därefter fått vara med om den absurda upplevelsen att se sin lön kraftigt sänkas. Samtidigt är lektorerna fortfarande en utrotningshotad art på de allra flesta håll i landet.
En hel mandatperiod har nu passerat sedan den stora Pisa-chocken. Vi är många som brinner för skolans verkliga uppdrag som en institution för kunskap och bildning, och som hoppas att partierna ska börja våga ifrågasätta gamla ideologiska mantran och utveckla en palett av reella förslag som angriper skolsystemets problem på djupet. Låt sedan väljarna välja. Fortsatt småduttande kan inte tolkas på annat sätt än som tyst acceptans av status quo.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
