Det vore civilsamhället främmande att använda flyktingvågen som en ursäkt för att flytta fram sina egna positioner, men de senaste månadernas utveckling sätter fingret på ett antal ömma punkter: utan ideellt arbete och frivilligorganisationernas närvaro och kompetens skulle läget ha varit helt kaotiskt.
Av Famnas medlemmar är en tredjedel engagerade i flyktingmottagande på ett eller annat sätt, i allt från att organisera volontärer till kvalificerad specialistvård för traumabehandling av tortyroffer.
Boenden för ensamkommande flyktingbarn drivs för närvarande av elva av våra medlemmar och ett flertal av dem är i full färd med att utvidga detta. Organisationer som Stadsmissionen, Röda korset och Rädda barnen sluter nya överenskommelser med kommuner om tillfälliga boenden. Snabbhet, engagemang och professionalitet bärs upp av hundraåriga traditioner av att organisera vård och omsorg enligt värdegrunder och egna etiska principer. Att civilsamhället har en centrall roll att spela erkänns också i sexpartiuppgörelsen om flyktingkrisen där cirka 200 miljoner kronor avsätts till civilsamhällets organisationer.
Här finns en paradox. Samtidigt som idéburen vård och omsorg upplever ett starkt stöd – i debatt och opinion, från politiker och näringslivsföreträdare och samtidigt som i stort sett alla riksdagspartier från vänster till höger talar väl om vår sektor, så händer alldeles för lite när det gäller villkoren för verksamheterna. Det återspeglas också i den sammanställning som Dagens Samhälle gjorde (DS nr 36) där den idéburna sektorn är en liten strimma längst ned i alla diagram som visar hur privat vård fortsätter att öka.
Retoriskt kramas vi dock ofta: De som vill ha bort vinsterna i välfärden ser oss som alternativet. De som vill ha vinsterna kvar ser oss som ett viktigt komplement till privata företag. Själva vet vi att vi erbjuder kvalitet, engagemang och professionalitet som uppskattas av såväl brukare och patienter som av anställda och anhöriga. Och när det gäller flyktingmottagandet gör våra medlemmar helt avgörande insatser.
Som företrädare för Famna – de idéburna vård- och omsorgsföretagens branschorganisation – upplever vi den verbala supporten mycket positivt. Samtidigt blir vi allt mer frustrerade för att ingenting händer, att utredningar tillsätts och förlängs. Våra medlemmar har alla valt en modell där överskottet alltid återinvesteras i verksamheten. Den idéburna sektorn växer inte som den skulle kunna om vi fick rätt förutsättningar.
Regleringar för att säkerställa att kvalitet och långsiktighet prioriteras är rimliga och bör utvecklas. Men den infekterade frågan om vinster i välfärden har lagt en våt filt över hela vård- och omsorgssektorn. Medan regeringen utreder så minskar antalet upphandlingar. Denna mandatperiod har kommunerna börjat ta tillbaka tidigare utlagda verksamheter i egenregi. Många andra kommuner prioriterar också placeringar i egen verksamhet framför externa aktörer, även där konkurrenskraftiga ramavtal finns. Nya valfrihetssystem etableras inte. Med en framtid i begravd i utredningar avvaktar aktörerna.
Våra medlemsorganisationer, såväl de stora etablerade som de små och nya, mår bra av en dynamik i en vård- och omsorgssektor där vi kan konkurrera för att erbjuda våra tjänster. En sektor som inte växer utan stagnerar eller krymper drabbar även idéburna, icke vinstutdelande verksamheter. Även denna del av vård och omsorg utvecklas bäst där det finns flera olika aktörer. För en del av dessa är vinst en förutsättning. Tas möjligheten till all vinstutdelning bort blir det färre aktörer och följaktligen mindre av mångfald och valmöjligheter. Vi ser med oro på en sådan utveckling.
Regeringen borde slå fast att valfriheten inom vård och omsorg med plats för såväl offentliga och privata som idéburna aktörer ska värnas och konstatera att ett vinstutdelningsförbud därmed är omöjligt.
Våra medlemmar har i decennier drivit en professionell vård- och omsorgsverksamhet på idéburen grund där etik och människovärde står i centrum. Det innebär inte att vi anser att våra offentliga och privata konkurrenter saknar kvalitéer på det området. Men vi ser att vi med vårt engagemang, vår kultur och tradition kan tillföra ett särskilt värde på marknaden.
Mot den bakgrunden vore det samhälleligt önskvärt att denna del av civilsamhället får ett eget reserverat ”fönster” som särskilt stärker konkurrenskraften och som ger den idéburna vården möjlighet inte bara att växa utan också ta en växande andel av marknaden. Vi är gärna med och utvecklar hur ett sådant skulle kunna utformas, till exempel genom att kommuner och landsting ges möjlighet att reservera en viss andel till idéburna aktörer vid offentliga upphandlingar.
Det kan också ske genom att kommuner och landsting ingår avtal med idéburna aktörer, till exempel så kallat idéburet-offentligt partnerskap (IOP). Att göra särskilda reservationer för idéburna utövare är inte möjligt enligt den nuvarande lagen om offentlig upphandling. Lagen är också oklar när det gäller IOP, vilket gör att kommunerna tvekar inför att använda sig av den möjligheten, möjligen med undantag av några nyligen träffade avtal på grund av det akuta flyktingläget.
Regeringen borde komplettera lagrådsremissen om offentlig upphandling med regelförändringar som förbättrar förutsättningarna för idéburna aktörer att utvecklas, innan den läggs fram som proposition. De öppningar som det nya EU-direktivet ger för idéburen sektor måste förverkligas samtidigt som den nya lagen är tänkt att träda i kraft (våren 2016), istället för att skjutas på en osäker och oviss framtid.
Det är bekymmersamt att regeringen i sitt förslag till hur det nya EU-direktivet ska genomföras i svensk lagstiftning inte tar tillvara de möjligheter som ges att särskilt stärka den idéburna sektorn. Kanske kan flyktingkrisen bända upp motståndet mot mer flexibla och anpassade lösningar där civilsamhället kan utveckla sin potential och tillväxt inom välfärd och valfrihet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
