Debatt
Huvudmannaskap
21 januari 2019 kl 05:00

”Statlig skola skapar chans till likvärdighet”

Lärarbrist, minskad likvärdighet och segregation. Det finns ett antal problem i svensk skola som vi inte kommer åt utan ett kraftfullt statligt ingripande. Men även förändringar av etableringsrätten och skolvalet krävs för större likvärdighet. 

Det här är en opinionstext

Ett av de mest överraskande förslagen i regeringsöverenskommelsen är att ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan ska tas fram. Det är intressant att detta, plötsligt, på grund av den parlamentariska situationen finns i ett regeringsunderlag. Det ger upphov till många frågor.

Förslaget lyfts i en överenskommelse där man samtidigt inte på något sätt vill röra vid de svenska extrema marknadsreformerna, med idéerna om obegränsat skolval, vinstintressen och vår märkliga praxis kring skolpeng. När Skolverket räknar upp svensk skolas stora utmaningar är det lärarbrist, segregation och brister i likvärdighet de ser. Av dessa är det egentligen bara likvärdigheten som nämns i överenskommelsen. Är politikerna medvetna om vad som händer i skolan, är en fråga man med fog kan ställa sig.

”Tycker du att skolan ska förstatligas igen?” är en fråga jag ofta får, och som är svår att besvara. Detta eftersom kommunaliseringen egentligen bara innebar att arbetsgivaransvaret för lärare, rektorer och SYO-konsulenter överfördes till kommunerna. Men den åtföljdes av nya läraravtal som monterade ner lärares autonomi, regelstyrning ersattes med målstyrning, nya flummiga läroplaner infördes, nya behörighetsregler, nya lärarutbildningar och ovanpå det sedan skolval, friskolesystem och en internationellt nästan unik möjlighet för vinstdrivande företag att driva skolor med mera. Utvecklingen är märkligt nog i princip identisk med den politik som Pinochet med hjälp av Milton Friedmans lärjungar (de så kallade ”Chicago Boys”) införde i Chile.

Ofta klumpas alla dessa förändringar omedvetet ihop. Men när man ska svara måsta man bena ut vad man menar med ett förstatligande. Menar man att arbetsgivaransvaret ska tas bort från kommunerna (och friskolorna?)? Vill man bygga en stor statlig skolaktör som verkar på en marknad? Eller menar man bara ett statligt resursfördelningssystem? Vem ska i framtiden bestämma var nya skolor ska ligga? Skolbyggnader och deras drift har alltid varit en kommunal angelägenhet.

Överenskommelsen innebär en seger för Lärarnas Riksförbund. Men Liberalerna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har statlig skola i sina partiprogram. Det är ju en ohelig allians som heter duga.

Det är min mening att överenskommelsen om detta är viktig och bra. Det finns ett antal problem i svenska skolan som vi inte kommer åt utan ett kraftfullt statligt ingripande. Det skriver statsvetarprofessor Leif Lewin i sin utredning av kommunaliseringen och Per Molander i sin ESO-rapport. (Intressant nog skrev Göran Persson i sin kommunaliseringspropositionen att skolan i Sverige nått internationell topposition i kunskaper och likvärdighet tack vare stark statlig styrning).

Vi har tre stora problem i dagens samhälle: lärarbrist, minskad likvärdighet och segregation. Inte minst lärarbristen bör betecknas som en samhällsfara. Att tro att 290 kommunala och tusentals privata huvudmän ska ta ansvar för den är inte rimligt.

En statlig arbetsgivare skulle kunna skriva avtal som snabbt återställer förtroendet hos lärarna för arbetsgivaren. Inom ramen för en skolmyndighet med regional förankring kan man bygga upp professionsprogram i enlighet med Björn Åstrands utredning om hur läraryrket kan bli mer attraktivt. På samma sätt skulle statlig finansiering och ett annat fördelningssystem kunna lägga en grund för likvärdighet i skolors finansiering.

Slutligen skulle åtgärder som begränsar etablering av skolor och förändrade skolvalsregler kunna hjälpa till att bryta den av skolvalet skapade segregationen som vi ser breda ut sig i svenska städer. Men vart kommer utredningen att landa?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.