Statens vinstkrav mycket högre än ”vinsttaket”

Hur höga vinstkraven ska vara pågår det en ständig diskussion om. Därför är det tänkvärt och spännande att jämföra vinstkraven i statens egna bolag med det ”vinsttak” som föreslås av Ilmar Reepalu och regeringens välfärdsutredning.

Att göra en sådan jämförelse är knepigt, eftersom Reepalu valt en annan måttstock på vinst än vad de flesta statliga bolag använder. Välfärdsutredningen har föreslagit att företag som drivs inom branscherna vård, skola och omsorg ska få ha ett rörelseresultat som maximalt uppgår till sju procent plus statslåneräntan av det operativa kapitalet. För den som inte har studerat redovisning är innebörden svårtolkad, fast en vinstmarginal på sju procent låter hyfsat bra – eller hur?

I en studie som Svenskt Näringsliv gjort jämförs detta ”vinsttak” med de vinstkrav som ställs på två av statens egna bolag: Apoteket som säljer läkemedel och Lernia som bedriver utbildningsverksamhet.

Om samma måttstock används – vinsten som andel av det operativa kapitalet – gjorde statliga Lernia en vinst 2014 på 24 procent. Ändå levde bolaget inte upp till statens vinstkrav, som då motsvarade 28 procent.

Statliga Apoteket gjorde samma år en lika hög vinst, 24 procent. Inte heller Apoteket levde upp till statens vinstkrav, som då låg på 30 procent.

Lurigt är att välfärdsutredningen använder en måttstock som gör att vinsterna framstår som oproportionerligt höga. Vinsten som andel av det operativa kapitalet är en måttstock gjord för industriverksamheter, med mycket kapital bundet i fastigheter och maskiner. För tjänsteföretag som Apoteket och Lernia brukar vinsterna mätas på ett helt annat sätt.

Välfärdsutredningen kan kritiseras för att den använder en felaktig måttstock. Det blir absurt att jämföra äpplen med päron. Om företag inom vård, skola och omsorg ska jämföras med något så bör det rimligen vara med liknande tjänsteverksamheter.

Vid en sådan jämförelse kan konstateras att staten som ägare ställer vinstkrav som är 3-4 gånger högre än vad Reepalus utredning vill tillåta. Om Reepalus ”vinsttak” tillämpas på de statliga bolagen Apoteket och Lernia skulle dessa verksamheter tvingas till nedläggning. De skulle inte få lov att fortsätta.

Då talar vi ändå om två statliga bolag som har jämförelsevis låga vinstkrav, och som i praktiken inte klarar av att leva upp till dessa nivåer. Om Reepalus vinstmått används för Svenska Spel, ett bolag där jag själv tidigare varit vd, uppgår vinsten till 300 procent. Dock bör påpekas att Svenska Spel är ett monopol som även har en spelreglerande funktion, vilket gör jämförelsen mindre relevant. Apoteket och Lernia konkurrerar med andra aktörer som erbjuder liknande produkter och tjänster, i det ena fallet inom läkemedels- och vårdbranschen och i det andra fallet inom utbildningsbranschen.

Med detta inte sagt att jag tycker de krav som staten ställer på Apoteket och Lernia är orimliga. Min poäng är att skrämselpropagandan mot jämförelsevis blygsamma vinster inom välfärdsföretag är destruktiv och dålig för dessa branschers utveckling.

Föreställningen om stora vinster inom exempelvis grundskoleverksamhet är ett hjärnspöke. Mig veterligen förekommer det inte, marginalerna är i allmänhet mycket små. 

Välfärdsutredningen försöker lösa ett problem som knappt ens existerar. Att vissa skolor drivs som företag med vinstkrav är en positiv förändringskraft som leder till att nya metoder utvecklas. Detta var också ett av skälen till att konkurrens inom skolområdet infördes. Sverige behöver mer konkurrens och utveckling inom välfärdsområdet, inte mindre.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.