Beslutet att förtidsavveckla Ringhals 1 och 2 är det enskilda beslut som påverkar svensk klimatpolitik mest. Det ökar den samlade mängden koldioxidutsläpp i så stor omfattning att det motsvarar 15 procent av Sveriges årliga utsläpp. Likväl har det inte mötts av någon egentlig klimatdebatt, än mindre än kritisk medial granskning. Tron att fem myror är mer än fyra elefanter – inte bara fler – styr den svenska klimatdebatten.

Den förtida avvecklingen av Ringhals reaktorer kommer att leda till ett utökat behov av fossil kraftproduktion, vilket ökar utsläppen av koldioxid med av åtta miljoner ton. 

Sveriges koldioxidutsläpp 2018 var 51 miljoner ton. Åtta miljoner ton är alltså inte en marginell ökning. Skulle man slå ut mängden fossila utsläpp fram till 2025 per år – vilket ger en ytterligare bild av de proportioner det handlar om även om det är den samlade mängden utsläpp som påverkar klimatet – så motsvarar det 3 procent högre utsläpp årligen av koldioxid i det energisystem som Sverige är en del av.

Dessa 3 procent ska ses mot att Sveriges minskningar för 2017 och för 2018 enligt Sveriges officiella statistik bara var 0,5 respektive 1,8 procent och att risken för att utsläppen inte minskar alls 2019 är stor.

Den förtida avvecklingen kommer att leda till att vi tvingas importera fossilkraft vid elbrist och leder definitivt till att vi inte kan exportera el för att ersätta fossil kraftproduktion i de baltiska staterna och Polen.

Ett sätt att illustrera att debatten saknar proportioner är att de ökade årliga koldioxidutsläppen om 3 procent är tre gånger så stora som hela det svenska inrikesflygets. Likväl är det flygskammens myror som dominerar den mediala debatten, inte elefanterna i form av minskade utsläpp genom teknisk utveckling och bättre flyg eller svensk el som ersätter fossil kraftproduktion.

Om hela det svenska inrikesflyget skulle läggas ned, vilket skulle få förödande konsekvenser för vårt lands sammanhållning, för ekonomin och för våra möjligheter att leda en industriell omvandling, skulle det alltså inte ge mer än 1 procent minskade utsläpp i Sverige, sett mot kärnkraftsavvecklingens 3 procent i ökade utsläpp. Försöken att med höjda flygskatter driva fram fler tomma stolar på flygplan, närmar sig noll i påverkan av de svenska utsläppen.

Tidningsuppslag om vilken ost man ska äta för att minska klimatpåverkan, samtidigt som vi försummar de stora vägval som politiken måste göra och som påverkar de globala utsläppen, bygger på en bristande förståelse om de storleksordningar, vägval och den enskildes ansvar som klimatfrågan handlar om. Det samma gäller när svenska Europaparlamentariker låter bli att hålla kontakten med sin valkrets för att de inte vill flyga. Det kan ge beundran från dem som tror att flygskam är vägen mot ett bättre klimat men har i grunden ingen effekt alls. Det leder snarare till tron att vi genom symbolhandlingar kan befrias från det ansvar vi som medborgare har, när det gäller att välja rätt väg i klimatpolitiken.

Båtresor över Atlanten med lyxkryssare kan ha sagans lyster, men minskar inga utsläpp och skulle som modell för framtiden krympa den globala ekonomins förutsättningar att utvecklas, leda till länder i stagnation utan handel, investeringar och deltagande i vetenskaplig utveckling. Länder som inte får exportera kommer aldrig kunna importera den moderna teknologi som framtiden kräver.

Däremot kan Sverige bidra med att utveckla flyget ännu snabbare än vad som sker i dag med hjälp av biobränslen och elkraft. Vi kan visa att stål kan produceras utan kol och vi kan gå i täten för eldrivna vägtransporter. Men för att det ska kunna ske behöver vi ekonomisk utveckling i hela Sverige och god tillgång till el. Fossilfri stålproduktion och eldrivna vägtransporter kräver båda var för sig el motsvarande minst de två reaktorer som nu avvecklas.

Det är hög tid att klimatdebatten utgår från att fyra elefanter väger långt mycket mer än fem aldrig så vackert utklädda myror.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.