Debatt
Människohandel
11 juni 2019 kl 05:00

Staten måste skydda människohandelns offer

Vi slår larm med anledning av att Sverige inte längre fullföljer sina internationella åtaganden om människohandelsoffers rätt till skydd och stöd. Förra året mötte vi 122 människor som var direkt utsatta för människohandel. 95 av dem gavs inget stöd av svenska myndigheter, skriver styrelsen för Plattformen civila Sverige mot människohandel.

Det här är en opinionstext

Den 1 januari 2019 stoppades det Nationella stödprogrammet, som arbetat framgångsrikt sedan 2015. Programmet var det enda fungerande ovillkorade stöd som gavs till offer för människohandel. Numera finns inga förutsättningar för att människor som utsatts för människohandel och deras medföljande barn ska våga kontakta våra myndigheter. 

Vi efterlyser politisk samsyn och en handfast färdplan för Sveriges arbete mot människohandel. En färdplan har ingen budgetpåverkan, men den ser till att resurserna som ändå avsatts hamnar rätt och att kampen mot människohandel prioriteras.

Den mest akuta åtgärden, för att Sverige ska uppfylla sina internationella åtaganden, är att det omedelbart bör allokeras medel för att ge utsatta rätt till en så kallad reflektionsperiod – ett ovillkorat stöd och skydd i minst 30 dagar till personer utsatta för människohandel. Vi anser även att fler aktörer, än enbart förundersökningsledare, exempelvis regionskoordinatorer, bör få ansöka om denna reflektionsperiod annars tillfaller dessa rättigheter –om trygghet, vila och andrum för att fly människohandlarnas förtryck – bara dem som vågar polisanmäla. 

Sveriges retorik om människohandel matchas inte av politiken. Det står visserligen fina ord i såväl Utrikesdeklarationen, 73-punktsprogrammet (Januariavtalet) som i Handlingsplan mot människohandel från 2018. Men det stannar vid ord. I det tomrum som uppstår verkar civilsamhället. Vi möter dagligen människohandelsoffer och bekostar nu enbart med egna medel deras stöd- och hjälpinsatser.  

2010 undertecknade Sverige Europarådets konvention mot bekämpandet av människohandel. Redan då utfästes det att svensk lag är förenlig med åtagandena och att inga lagändringar därför behövde göras. Det var då, liksom nu, en utfästelse som kostat människoliv. Det civila samhället har allt sedan undertecknandet skedde arbetat med verklighetens offer. Vi har utan resultat flertalet gånger, såväl högljutt och lågmält, påtalat bristerna och framfört vår kritik gällande Sveriges ofullkomliga efterlevnad till ansvariga myndigheter, politiker och Europarådets expertkommitté GRETA (Group of Experts on Action against Trafficking in Human Beings). 

Det nationella stödprogrammet initierades som ett komplement till kommunernas ansvar att erbjuda skydd för brottsutsatta. Programmet pågick under 2016–2018, men uppdraget tappades bort i samband med att nationella samordningen flyttades till Jämställdhetsmyndigheten. Än i dag har vi inte av regeringen fått svar på varför. Det enda svar ansvariga hänvisar till är att detta är ett uppdrag som civilsamhället kan söka egna medel för. Men senast härom veckan fick vi avslag på vår ansökan från Socialstyrelsen. Det är ovärdigt Sverige att ett konventionsåtagande så enkelt kan viftas bort.

Under 2018 mötte vi 122 människor som var direkt utsatta för människohandel. Merparten av dem har, av rädsla för hot, våld eller repressalier, inte vågat kontakta polis och därför har 95 av dessa inte getts något stöd av svenska myndigheter. Vi har hjälpt dessa människor ändå. 

Förra årets medel för nationella stödprogrammet räckte till stödinsatser för 27 av dessa personer. Resterande har civilsamhället med eget engagemang och stöd försökt att ge tillgång till sina rättigheter så gott vi kunnat. Men så här ska det inte vara. 

Sammanfattningsvis saknas det ledarskap i Sveriges regering. I november ska regeringen åter rapportera till GRETA därmed svara upp till kritiken. Vår ranking i Europa ligger pyrt till och lär bli sämre om inte följande förbättringsåtgärder genomförs:

  • Att det nationella stödprogrammet återupptas och omedelbart ges medel för att ge utsatta rätt till stöd och skydd i minst 30 dagar.
  • Att den så kallade reflektionsperioden, både i lag och praktik, utökas så att fler aktörer än enbart förundersökningsledare får ansöka.
  • Att handlingsplanen mot människohandel från 2018 följs upp med en färdplan framåt; med åtgärdslistor och allokering av resurser för respektive myndigheters ansvar som gagnar de brottsutsattas rättigheter.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.