Feministiskt initiativ vill ha en öppen migrationspolitik, där en stark och öppen asylrätt lyser med sin närvaro. Det är och förblir vår feministiska, antirasistiska ståndpunkt att öppna gränser är den väg vi måste gå som mänsklighet.
Asylrätten ger människor skydd när de behöver det som mest. Därför är regeringens begräsningar i fråga om flyktingmottagandet oacceptabla. Allt prat om att ett diffust ”vi” inte klarar mer, att välfärden hotas, att värdigheten inte kan upprätthållas, att systemen kollapsar, kan inte dölja det faktum att regeringen nu sviker de som behöver vår solidaritet mest.
Redan nu ser vi att det mest är män och pojkar som har tillgång till flykten som val. Valet är inte detsamma för kvinnor och andra grupper som blir marginaliserade eller är sårbara i flykt, som äldre, transpersoner eller personer med funktionsnedsättningar.
När regeringen försvårar anhöriginvandringen minskar möjligheten för många att överhuvudtaget kunna komma undan våldet. De mest utsatta grupperna blir kvar. Men behovet av skydd minskar inte.
De ökade restriktionerna i familjeåterförening har redan kritiserats av RFSL och RFSL Ungdom som heteronormativa, eftersom förslaget gynnar de kärnfamiljer som kan bevisa sin samhörighet juridiskt.
Det gynnar biologiska band framför sociala familjer, ytterligare en åtskillnad mellan önskvärda och icke-önskvärda sätt att leva. Kontrollmetoderna som föreslås av regeringen för att avgöra ett barns ålder liknar de i rasbiologins vagga, den politiska drivkraften är densamma: att sortera ut önskvärda personer från icke-önskvärda.
Effekten av allt detta blir att regeringen driver en politik som gör skillnad på människor. En politik som hugger rakt emot grundpelaren i de mänskliga rättigheterna: alla människors lika värde och rätt till ett liv i trygghet.
Vad vi behöver nu är en politisk ledning med mod. Som tar de mänskliga rättigheterna på allvar och inte behandlar rättigheter och rättvisa likt ett dignande julbord vilket de kan plocka valfritt från eller lämna när de inte orkar längre.
Vad vi behöver är en regering som säger:
”Det här klarar vi! Vi ser problemen, alltifrån belastningen på Migrationsverket till mottagandet på stationer och vi ser kommunernas brist på resurser och vi är stolta över allt det frivilliga heroiska arbete som så många volontärer nu gör. Vi ser, vi hör och vi gör.
Vi viker oss inte för de nationalistiska krafterna. Vi står upp för asylrätten och för att Sverige ska vara ett land som ger skydd. Vi kräver att andra europeiska länder ska göra samma sak och i väntan på att de gör det så ställer vi in alla utbetalningar av medlemsavgifter till EU.
Vi använder de pengarna till att snabbt stärka kommunerna i deras praktiska arbete för att få människor på plats; för att anställa fler inom socialtjänsten, för att ordna med bostäder och byggande, för att öppna skolorna och anställa fler lärare, för att skapa mötesplatser för nyanlända och för att snabbt kunna sätta i gång språkundervisningen.
Vi ser till att kommunerna i samarbete med alla frivilliga krafter inte ska sakna resurser för att välkomna alla nya samhällsinvånare. Vi ger människor det skydd de har rätt till och en möjlighet att starta ett nytt liv i trygghet.
Vi vet att passivitet och väntan är varje människas värsta fiende så därför mjukar vi upp regelverken och förenklar byråkratin. Vi behöver allas hjälp nu och vi vet att vi kan göra detta tillsammans.
De kortsiktiga koncentrerade kostnaderna som nu uppstår vägs upp av den långsiktiga investering som en ökad befolkning innebär. Därför ställer vi inte olika grupper mot varandra. Vi skär inte ner på välfärden eller biståndet.
Vi lånar. Som brukligt är till långsiktiga investeringar. Det är en exceptionell situation, en gigantisk framtidsinvestering och vi klarar detta!”
Så skulle en feministisk regering sagt. Visat mod och handlingskraft.
Resurserna är inte uttömda. Det märks både i det civila samhället och inom kommunal och statlig verksamhet: människor jobbar intensivt för att möta de människor som nu står mitt ibland oss. Opinionen är tydlig – att stänga dörren är inte ett alternativ!
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
