Utmana LO - kräv särskilda villkor för nyanlända

I onsdags släppte Internationella Valutafonden (IMF) sin senaste Sverigerapport. I den konstateras bland annat att skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda personer med låg utbildning är klart större i Sverige än i något annat utvecklat länderna.

De beräknar också att arbetslösheten till följd av den stora flyktingströmmen kommer att nå 8,5 procent om integrationen inte förbättras (i dag är den 7,2 procent och sjunkande). För att möjliggöra en förbättrad integration föreslår IMF lägre ingångslöner så att även de med sämre förutsättningar ges möjlighet att skaffa sig ett arbete.

IMF är inte ensamma om att uppmärksamma problemen med de höga minimilönerna. Tidigare har bland annat OECD, Konjunkturinstitutet, Migrationsverket och Finanspolitiska rådet påpekat detta, liksom framstående forskare som Lars Calmfors, Oskar Nordström Skans och Per Skedinger. Den sistnämnda har också visat att asylinvandrare i Sverige drabbas särskilt hårt när lägstalönerna stiger.

Givet denna samstämmighet bland experterna är det därför något förvånande att finansminister Magdalena Andersson så lättvindigt avfärdar problemet – nu senast i förra veckan. Till hennes försvar ska sägas att det inte är helt uppenbart exakt hur ingångslönerna för nyanlända ska kunna sänkas inom ramen för den svenska modellen och en finansminister tillåts sällan diskutera problem utan att också avkrävas ett svar på hur detta ska göras. Givet de stora utmaningarna Sverige står inför kommer hon dock inte kunna undvika frågan.

Hur kan man åstadkomma en lönestruktur som ger fler möjlighet att få ett reguljärt jobb? Trenden bland de utvecklade länderna är att allt fler skaffar sig en lagstadgad minimilön: ungefär hälften av de länder som 1990 saknade detta har sedan dess infört en lagstadgad lägstalön. Det skulle vara möjligt i Sverige också, men skulle vara ett betydande ingrepp i en modell som trots allt inneburit höga reallöner och EU:s högsta sysselsättningsgrad och leda till andra typer av problem. 

Ett annat alternativ vore fler subventionerade anställningar. Man bör dock komma ihåg att dessa redan byggts ut kraftigt de senaste 15 åren utan att integrationen förbättrats nämnvärt. Dessutom visar utvärderingar att det endast är en låg andel av de med subventionerade anställningar som går vidare till osubventionerade jobb. Volymen skulle därför behöva vara mycket stor under lång tid, till höga kostnader för staten.  

Det mest rimliga om man vill behålla dagens system vore att arbetsmarknadens parter tog sitt ansvar för att inte de som nu kommer till Sverige fastnar i ett närmast permanent utanförskap. Det är trots allt parterna som är ansvariga för en lönestruktur som experterna samfälligt framhåller som en viktig förklaring till problemen. Tyvärr representerar parterna endast sina medlemmar och incitamenten för att underlätta för de som står utanför är svaga. 

Här kan dock regeringen hämta inspiration från andra områden. I frågan om jämställda styrelser har regeringen valt att ställa ett ultimatum: se till att det blir fler kvinnor i bolagsstyrelserna, annars kommer vi att lagstifta om detta. På detta område hävdas ofta att just hotet om lagstiftning är nödvändigt för att bolagens ägare ska agera. På samma sätt använde den förra regeringen hotet om hårdare bankreglering för att bankerna självmant skulle förbättra sin kapitaltäckning, vilket de också gjorde. 

I väntan på en mer omfattande reform av svensk arbetsmarknad vore därför ett första steg mot en förbättrad integration att regeringen blir tydligare mot fack och arbetsgivare om att den förväntar sig att den kommande avtalsrörelsen ska innehålla en överenskommelse om särskilda villkor för nyanlända. Om inte parterna tar tillräckligt ansvar förbereder regeringen lagstiftning för att motverka problemet med för höga ingångslöner. Det skulle åtminstone öka sannolikheten för förbättrade möjligheter för nyanlända.

Detta kräver dock att Magdalena Andersson erkänner att problemet finns och att hon vågar utmana LO. Det modet har hon inte uppvisat ännu.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.