Debatt
Demokrati
1 juli 2013 kl 10:29

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

SR-dokumentär om psykvården förde lyssnarna bakom ljuset

Den uppmärksammade radiodokumentären Den fastspända flickan om psykvården och en patient kallad Nora är behäftad med allvarliga brister. Psykiatern Ola Gefvert fick inte en rimlig chans att försvara sig mot kritiken som framfördes i reportaget.

Det här är en opinionstext

Minns ni psykiatrikern Ola Gefvert?

Det var han som sakapten klänning, det är ingenting” till sin patient som blivit våldtagen av poliskommissarien Göran Lindberg. Början på slutet för Ola Gefvert var radiodokumentären Den fastspända flickan som berättade historien om patienten kallad Nora. Programmet slog exempelvis fast att Ola Gefvert uttryckt sig på ett oacceptabelt sätt mot sin patient, vilket också Socialstyrelsen konstaterat. Vid ett tillfälle försökte patienten ta sitt liv. Socialstyrelsen har enligt programmet konstaterat att Gefverts förutfattade åsikter om patienten starkt bidrog till händelseförloppet.

SR-dokumentären ledde till en mediestorm och efter nio dagar tog Ola Gefvert time-out som fortfarande pågår.

Fakta som publicerades om Ola Gefvert i SR-dokumentären verkar stämma. Källorna är intervjuer med honom och med Nora, en dold ljudupptagning som Nora genomfört, reportern refererar till vad socialstyrelsen sagt och dessutom intervjuas en person från frivården om relationen med Ola Gefvert.

Sakligt i delar men som helhet blir publiceringen vilseledande. Det inser man när man tagit del av hela Sveriges Radio-journalisten Daniel Velascos intervju – som Ola Gefvert spelade in – och som är en timme och en kvart lång varav några minuter kom med i Den fastspända flickan.

Dokumentären ger intrycket av att Ola Gefvert är en känslolös läkare som därtill är slarvig och inkompetent och som för egen vinnings skull underlåter att ge patienten den vård som hon efterfrågar. Intervjun däremot ger intrycket av en läkare som förvisso har gjort klandervärda, allvarliga fel men som försvarar sig kraftfullt, som säger sig ha åstadkommit positiva resultat och som verkar ha ett genuint engagemang för att hjälpa patienter med allvarliga psykiska sjukdomar.

Det är i alla fall absolut inte ett monster man ser, vilket dokumentären ger en känsla av. Och hur mycket kritik en person än förtjänar, så är medier skyldiga att ge en rättvisande och saklig beskrivning.

Intervjun rör sig över en mängd frågor varav en är särskilt central för helhetsbilden. Ola Gefvert hävdar att behandlingen under hans ansvar fungerade förhållandevis bra och framförallt mycket bättre än tidigare behandlingar. Han beskriver en extremt komplicerad sjukdomsbild och vad han anser vara en adekvat behandling. Han uppmanar vid flera tillfällen den undersökande reportern Daniel Velasco att jämföra behandlingsresultaten under den tid som Ola Gefvert var ansvarig med perioden före. Ola Gefvert säger:

När det gäller att jobba med personer med allvarlig psykisk störning i form utav borderline, så tror jag att det finns egentligen bara ett mått på framgångsrik behandling och det är inte hur patienten mår, utan det är hur mycket patienten kan gå hemma. Så jag ber dig, du som har alla journaler, gå in och titta. Hon var hos oss i 1,5 år. Och titta på hur mycket hon vårdades på sjukhus och institutioner , 1,5 år innan oss.”

Daniel Velasco och hans redaktör väljer att inte berätta om detta. Daniel Velasco anser att frågan om hur väl Ola Gäfverts behandling fungerade är irrelevant. Det som förklarar Ola Gefverts perspektiv på behandlingen och det som talar till Ola Gefverts fördel redigerades bort. Känslan efter att ha sett hela intervjun är att lyssnarna blivit förda bakom ljuset.

I ett kort nyhetsinslag kan det vara förståeligt att enkla budskap måste prioriteras på bekostnad av komplexa resonemang. Men i en dokumentär av en grävande journalist på sammanlagt mer än en och en halv timme, som gör anspråk på att gå till botten med en fråga, är det helt orimligt att välja bort väsentlig information som förklarar och fördjupar ämnet och som förändrar helhetsbilden av vad det är som har hänt. Att Ola Gefvert i Studio Ett i Sveriges Radio gavs möjlighet att förklara sig ger mer balans till rapporteringen. Men man kan inte utgå ifrån att de som lyssnat på dokumentären också har lyssnat på Studio Ett. Dokumentären måste stå på egna ben.

Kritiken mot Ola Gefvert är mycket hård och hans yrkesliv är till följd av dokumentären slaget i spillror. Hård kritik och närgående granskning måste enligt både oskrivna och skrivna medieetiska regler få bemötas av den anklagade. Daniel Velasco har tvärtom varit så snål med bemötande att det går över gränsen för medieetisk hederlighet.

I Sveriges Radios egna etiska riktlinjer står det: ”Vi följer principen att ge plats för den intervjuades bästa argument.” Den principen kan man inte med den mest generösa tolkning anse har följts.

Ola Gefvert har begått allvarliga fel. Men han har också möjligen gjort en del bra, i alla fall enligt honom själv. Är det så att Ola Gefverts behandling har varit framgångsrik i fallet Nora? Daniel Velasco hade alla fullmakter för att kontrollera detta och berätta om det för lyssnarna: Vad anser exempelvis läkarna vid Ulleråkers sjukhus som var ansvariga för behandlingen före Ola Gefvert? Vad anser andra psykiater?

En publicering måste bedömas inte bara utifrån vad som faktiskt publicerades, utan också utifrån vad som fanns tillgängligt men som inte publicerades. Om redaktionen undanhåller information eller underlåter att söka alternativa bilder och synpunkter som förändrar helhetsbilden är det ett lika allvarligt medieetiskt problem som att ha fel i enskilda fakta.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.