Nytt system för skatteutjämning Skatteutjämningsförslaget

Spä inte på motsättningar mellan kommuner

Om man på allvar vill hålla ihop hela landet måste man titta på vilka produktionskostnader som finns för välfärd i olika delar av landet – och göra en ansats att försöka jämna ut dem. I dag får de minsta kommunerna inte pengar över ens om de driver verksamheten effektivt, skriver kommunstyrelseordförandena i Region 10.

Den 1 oktober presenterades den senaste utredningen om den kommunala kostnadsutjämningen, ett system där kommunerna sinsemellan och med statliga pengar utjämnar förutsättningarna mellan dem vars välfärd är dyr att producera och dem vars kostnader är lägre. Det är ju nämligen samma kommunallag, skollag och socialtjänstlag som gäller i alla kommuner, trots deras olika förutsättningar att producera den välfärd lagarna kräver.

Ett landsting som ska leverera sjukvård i ett område med god folkhälsa kan producera vård till en lägre kostnad, det är inte raketforskning. Hur mäter man då förutsättningar för folkhälsa? Hittills har vi gjort det genom att anta att den som har många flerfamiljshus behöver mer pengar till vården, men utredningen föreslår att vi istället ska utgå från att den som har många med låg utbildningsnivå ska få större delar av kostnaderna täckta.

Alla förändringar i kostnadsutjämningen möts av ilska i vissa kommuner och jubel i andra. I exemplet ovan är det kommunerna med många högutbildade i fina bostadsrätter som är “förlorarna”, medan de som har många lågutbildade i småhus är “vinnarna”. Det sägs att “rika” tvingas betala till “fattiga”, och att de inte borde behöva göra det.

De rika förlorarna och de fattiga vinnarna (ni hör ju själva hur dumt det blir) finns dock bara i en överdriven debatt som handlar mer om att generalisera, polarisera och spela på motsättningar, än om att faktiskt diskutera kostnadsutjämningens syfte och funktion. Det man gör när man justerar för utbildning i stället för flerfamiljshus, är helt enkelt att man bättre hittar var de strukturella kostnaderna för hälso- och sjukvård är högre och därför kan rikta resurserna bättre.

Kanske ropar då någon att “kostnadsutjämningen inte ger anledning till förändring”. Det är en märklig anklagelse. Om vi fortsätter med folkhälsa som exempel skulle det innebära att politiker i ett område med dålig folkhälsa inte skulle vilja göra någonting åt det, så länge de fick delar av kostnaderna täckta. I själva verket vill alla inblandade förstås göra gott för folkhälsan, alldeles oavsett grad av kostnadstäckning.

Om man på allvar vill hålla ihop en bygd och ett land, om man på riktigt vill att det ska finnas liv i hela vårt rike, då måste man titta på vilka produktionskostnader som finns för välfärd i olika delar av landet – och göra en ansats att försöka jämna ut dem. I dag får de minsta kommunerna inte pengar över ens om de driver verksamheten effektivt. Det finns nämligen kostnader bara i att existera som kommun och med liten befolkning blir kostnaden oproportionerligt stor när det är få som ska dela på bördan.

Alternativet till det system vi har skulle rimligen vara att alla skulle vara självförsörjande. En del skulle klara det alldeles utmärkt, några betydligt sämre och andra inte alls, men det är ju inte så en välfärdsstat fungerar. Det är inte den geografiska närheten eller avståndet till universitet, vattenkraft, statliga arbeten, järnmalm, välbetalda tjänstemän eller skog som ska avgöra vilket slags skola som erbjuds ens barn och vilken omsorg som möter ens föräldrar. Där ska vi ha en hög grad av likvärdighet, om det är vi nästan alla överens.

Så låt oss begrava de grövsta generaliseringarna, se bortom de billiga motsättningarna och höja debatten till en nivå där vi diskuterar ett system som faktiskt bara består av vinnare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.