Debatt
Socialtjänsten
22 augusti 2019 kl 05:05

Socialtjänstens rop på hjälp har mötts av tystnad

Antalet orosanmälningar ökar, samtidigt som ekonomin viker och den kommunala sociala barn- och ungdomsvården förväntas lösa allt fler problem. Nu krävs omtag i förändringsarbetet, skriver två avdelningschefer. 

Det här är en opinionstext

Vi är många som runt om i Sveriges kommuner är engagerade i socialtjänstfrågor för barn och ungdomar. Vi välkomnade när regeringen 2015 gav Cecilia Greve i uppdrag att utreda den svenska sociala barn- och ungdomsvården. Hennes rapporter under utredningstiden gjorde att vi kände att äntligen ser någon behoven i stället för att bara betona Socialstyrelsen och Inspektionen för vård- och omsorg.

Det har blivit viktigare att föra anteckningar, journalföra och administrera än att träffa barn och ungdomar i behov av samhällets stöd. Socialarbetare över hela landet blev bestörta över uppgiften att en socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården ägnar 2 procent av sin tid till att träffa barn och ungdomar och en allt större del av tiden till administration.

När Cecilia Greve presenterade sin slutrapport var förhoppningarna stora att ansvariga myndigheter och politiker skulle påbörja det nödvändiga förändringsarbetet på nationell nivå. I stället blev det tyst. Förändringarna som skulle stödja och skapa möjligheter för barn och ungdomar som befinner sig på samhällets skuggsida uteblev.

Samtidigt ser vi att barn och ungdomar som är aktuella inom socialtjänsten får allt svårare att få tillgång till det stöd de behöver och har rätt till. Exempel på försämringar som sker:

  • Förskolan får allt större barngrupper. 
  • Skolans resurser räcker inte till för att ge barn med särskilda behov det stöd de behöver. 
  • Polisen utreder våld mot barn där få ärenden går till åtal och ännu färre till fällande dom. Polisutredningar får stå tillbaka när skjutningar och annan grövre brottslighet kräver uppmärksamhet.
  • Barn- och ungdomspsykiatrin kämpar med bristande resurser. Ansvar och kostnad flyttas över till socialtjänstens barn och ungdomsvård. 

Antalet orosanmälningar ökar. Samtidigt förväntas socialtjänsten lösa allt fler problem;

  • Ökande missbruksproblem och kriminalitet i allt yngre åldersgrupper.
  • Stöd till allt fler ungdomar som vill ta sig ur familjer där hederskultur råder.
  • Stöd och hjälp för vård och omhändertagande av barn till IS-krigare.
  • Närvaro i bostadsområden med starkt utanförskap och många sociala problem.

Kommunernas försämrade ekonomi drabbar särskilt den sociala barn- och ungdomsvården, vilket i sin tur riskerar att medföra minskad förebyggande verksamhet, minskad möjlighet till tidiga insatser och en ökning av antalet placeringar. Placeringar av barn och ungdomar är i många kommuner en tung faktor bakom ekonomiska underskott inom socialtjänsten.

I många kommuner är kraven stora på att delta i måldiskussioner, internkontroller, ta fram nyckeltal, checklistor, kvalitetsrapporter, processbeskrivningar, månadsrapporter, delårsrapporter med mera. Ett paradis för den som vill försvinna in i byråkratins djupaste djungel. Men behöver vi allt detta för att använda våra resurser på bästa sätt? 

Det som ändå ger hopp är att det finns anställda inom den kommunala barn- och ungdomsvården som utgår från barns och ungdomars behov och drivs framåt av en vision om att alla barn ska få möjlighet att lyckas.

Men vart tog diskussionen, engagemanget och det påbörjade förändringsarbetet vägen? Vad socialtjänsten behöver mer av är Cecilia Greve och hennes goda tankar och intentioner för ett bättre socialt arbete. När blir det verkstad? 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.