Bostäder

Socialtjänsten är ingen bostadsförmedling

Hon hade sökt upp socialtjänsten och jag tänkte i mitt stilla sinne: ”hon borde inte vara här. Bra förutsättningar egentligen – men utan bostad.” Där föll det. Utan bostad, inget jobb, inget … ingen ….  Vi socialsekreterare har alla mött dem – för många, alldeles för många, skriver Lena Holmlund, ledamot i Föreningen Sveriges socialchefer och verksam som sektorschef i Göteborgs stad.

Det är några år sedan jag själv satt bakom skrivbordet som socialsekreterare, men frustrationen känner jag fortfarande. Trots att det byggs som aldrig förr i Sverige verkar bostadsbristen inte närma sig någon lösning. Vi, socialtjänsten, har blivit någon form av alternativ bostadsförmedling. En allt större del av våra budgetar går till olika boendelösningar. Så här kan vi inte ha det!

Socialtjänsten har enligt lag det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. Inom socialtjänsten har vi därför blivit storköpare av boendeformer. Marknaden är kreativ och gör stora pengar på bostadsbristen. Uppfinningsrikedomen är stor: korttidsboende, mellanboende, genomgångsboende, träningsboende, hotell, vandrarhem, och så vidrare,o ch så vidare. Vi förvandlar hemlösa till klienter så att de passar in i ”vår kontext” eftersom vi ju inte är en bostadsförmedling.

Ändå betalade Göteborgs stad en miljard kronor för sociala boenden 2017.

Socialstyrelsens hemlöshetskartläggning 2017 visar att 36 procent av de 33 000 hemlösa var föräldrar. När socialtjänsten placerar en hemlös barnfamilj på ett tillfälligt boende tar vi också på oss tillsynsplikt av boendet och ansvar att följa upp beslutet. Vårt yttersta ansvar – och våra kostnader – ökar när resten av samhället misslyckas. Och de lösningar vi kan erbjuda är inte ens bra utan av nöden tvungna.

Att ha en egen bostad att komma hem till är en grundläggande rättighet och en trygghet som de flesta av oss inte ens reflekterar över.

Tänk dig att bo tillfälligt i ett boende som ägs av någon annan som bestämmer hur länge du får bo kvar. När som helst måste du packa och lämna din bostad. Har du barn måste de byta skola och lämna sina kompisar. Hur trygg skulle du och din familj känna dig? Hur mycket kraft skulle du ha att söka jobb? Att hjälpa dina barn med läxorna?

I branschorganisationen Fastighetsägarnas rapport ”Vägar till en bättre social bostadspolitik” beskrivs hur bostadsbyggandet inte alls anpassats efter befolkningsutvecklingen och att grupper som är mest utsatta inte fått det lättare trots den höga byggtakten. Visst, det byggs många hyresrätter nu. Men ingen boendeform är så dyr som nybyggda hyresrätter. För den som inte har egna tillgångar eller hög lön är hyresrätten det enda alternativet. Det är dyrt att vara fattig.

Tänk om alla hemlösa och framförallt alla barn kunde få en egen bostad. Tänk om alla ensamkommande ungdomar som nu fått uppehållstillstånd kunde få en egen bostad. Då skulle vi inte lägga skattemedel på kortsiktiga boendelösningar, utan kunna satsa på förebyggande arbete, ökad jämlikhet i levnadsvillkor och bättre folkhälsa.

Tanken svindlar! Att kunna lägga så mycket pengar på det, vad skulle vi inte kunna åstadkomma då? Förmodligen fler barn med godkända betyg, mindre våld i hemmen och fler i arbete, till exempel.

Som socialchefer ska vi vara med och påverka och förbättra det sociala arbetet. Negativa sociala utvecklingstendenser som är ogynnsamma för individer och för samhället ska debatteras och lyftas till rätt forum. Frågan är nu: Vilket är detta forum? Vem ska vi tala med om att psykisk ohälsa och missbruk inte längre är huvudorsakerna till hemlöshet utan en låg inkomst? Är det ens en bostadspolitisk fråga, eller är det finanserna och marknadskrafterna som styr?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.