Ideologi

Socialdemokratin borde ta avstånd från socialismen

Socialdemokraterna borde helt lämna socialismen bakom sig och istället basera sig på ett nytt jämlikhetsbegrepp som är rimligare och mer realistiskt, skriver författaren David Åhlén. 

Vad är socialism? När en bekant till mig nyligen ställde denna fråga i ett socialt medium fick hon ett antal slagordsmässiga svar. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Hög lägstanivå är viktigare än hög högstanivå. Att se till vad som gynnar de flesta snarare än vad som gynnar en själv. Jämlikhet! Några förslag var mer nyanserade. En analys av vilket samhälle en oreglerad marknadsekonomi skapar. Ett system där resurser och tjänster fördelas utifrån rättigheter eller behov istället för betalningsförmåga.

Inget av dessa svar framstår som direkt felaktigt. Socialismen är inte en monolit och den har ingen oomtvistad, allmänt vedertagen definition. Men de flesta definitioner har samma kärna, och den är en annan: ett ekonomiskt system präglat av kollektivt ägande av produktionsmedlen. Till skillnad från andra inslag framstår detta som både nödvändigt och tillräckligt för att konstatera socialism.

Härutöver finns några element som sedan Marx tid synts bredvid idén om kollektivt ägande eller som vuxit fram i den socialistiska traditionen. Historiematerialismen; uppfattningen att samhällsutvecklingen bestäms av de förhållanden som teknikutvecklingen och det ekonomiska livet skapar. Klassbegreppet, naturliga klassmotsättningar och klasskamp. En uppfattning om att marknaden inte speglar värde på ett korrekt sätt. Blottläggande och analys av samhällets materiella och sociala strukturer. En strävan efter just jämlikhet och fördelning enligt behov.

Emellertid pekar inget av dessa element entydigt och ofrånkomligen mot det ekonomiska systemet socialism. De är perspektiv och analytiska ansatser som inte automatiskt genererar ståndpunkten att produktionsmedlen ska ägas kollektivt. (Om de gjorde det vore de omöjliga för dagens socialdemokrati att luta sig mot.) Tvärtom kan de ligga till grund för politik som väsentligen bevarar ett marknadsekonomiskt system.

Således är elementen fullt kompatibla med det som sett till socialismens definitionsmässiga kärna är dess motsats. Det gör det svårt att hävda att de är exklusivt socialistiska. Deras ursprung och kontext är det, det går inte att komma ifrån, men deras innehåll behöver inte vara det. Elementen har vuxit ur en socialistisk jord och står i en socialistisk skog, men som självständiga träd med en egen livskraft. De fungerar och är logiska utan externt stöd. De måste inte ses som grenar på ett socialistiskt träd som nödvändigt faller om stammen gallras bort.

Socialdemokraterna har otvivelaktigt varit ett socialistiskt parti. Kollektivt ägande av produktionsmedlen stod i centrum för dess första partiprogram och fanns kvar till det program som antogs 1944. I partiprogrammet 1960 började man röra sig mot en mer pragmatisk hållning, men sedan återkom man till socialiseringstanken med förslaget om löntagarfonder.

I det nu gällande partiprogrammet från 2013 finns dock få spår av detta. Där står inget om hur produktionsmedlen ska ägas, om planhushållning eller om ekonomin ”i hela folkets händer”. Som mest anges att demokratin ska ha företräde framför marknaden och att demokratin måste utvidgas även på det ekonomiska och sociala området. Det första är i och för sig principiellt viktigt, om än tamt jämfört med tidigare. Vad det andra betyder är inte uppenbart. Men inte heller sett till den politik Socialdemokraterna för idag kan partiet kallas socialistiskt.

Jag är socialdemokrat och jag tror inte på det ekonomiska systemet socialism. Socialismen var inte en anledning till att jag gick med i partiet, och om den varit det hade jag blivit besviken. Jag instämmer i det LO-ekonomerna uttrycker i sitt manifest, att det varken är ”möjligt eller önskvärt att hantera alla de beslut om prissättning som sker på en marknad med politiska beslut”. Människors drivkrafter kan inte tas tillvara – och deras frihet inte förverkligas – i socialistiska system.

Detta betyder inte att jag avfärdar en ambitiös omfördelning eller uppfattningen att vissa samhälleliga funktioner ska finnas i offentlig regi. Långt ifrån allt i samhället kan förstås och organiseras framgångsrikt som ekonomiska relationer. På vissa områden måste andra värden prioriteras än de värden som skulle tillgodoses av ett arrangemang med privat regi. Omfördelning kan förbättra den ekonomiska effektiviteten, så som i fråga om utbildning eller genom att minska inslaget av samhällsfenomen som stör det ekonomiska livet.

Men detta är inte med nödvändighet socialistiska ståndpunkter. Även om man skulle betrakta vård, skola och andra välfärdsinstitutioner som produktionsmedel – vilket det finns goda skäl att inte göra – är det knappast socialism att hävda att de ska finnas i det offentligas regi. I så fall skulle alla riksdagspartier kunna hävdas vara socialistiska i någon mån. Nej, utmärkta argument för offentlig regi och omfördelning kan formuleras utan socialism.

I en nyligen publicerad bok skisserar jag en socialdemokrati som inte har socialismen som grund (En annan socialdemokrati, Premiss förlag). Egentligen kan mitt resonemang bättre beskrivas så: från en annan utgångpunkt än socialismen föreslår jag ett nytt jämlikhetsbegrepp för Socialdemokraterna som är mer tydligt, rimligt och realistiskt än det nu gällande. Jag vill påstå att jag ändå kommer fram till något som kan ligga till grund för den politik partiet för idag.

Varför är frågan om socialismen så viktig? Därför att socialismen är mer av ett sänke för socialdemokratin än ett flöte. Som källa till policyförslag och nya idéer är den tämligen överspelad. Den kanske ger några partimedlemmar kampvilja och ett sätt att förstå samhället – men kan detta inte lika gärna hämtas från samhällets orättvisor och en strukturanalys som står på egna ben?

I samhällsdebatten är socialismen en sten om partiets hals. När våra borgerliga meningsmotståndare varnar för den har de, tror jag, ofta en mer korrekt uppfattning om vad socialism är än vad vi själva har. De syftar just på det kollektiva ägandet av produktionsmedlen, vilket Socialdemokraterna alltså förespråkat vid mer än ett tillfälle. Vi hemfaller åt gulliga sloganer – exemplen i inledningen kom alla från personer med vänstersympatier. (Att många inom partiet dröjer sig kvar vid en romantisk bild av socialismen understryker att denna text inte sparkar in någon öppen dörr.)

Den som avfärdar idén om en socialdemokrati utan socialism måste svara på följande. Vad mer måste Socialdemokraterna överge om partiet uttalar faktumet att det övergett socialismen? Kan de värderingar och perspektiv som partiet bär inte existera utan sin socialistiska etikett? Vad i socialismen är det Socialdemokraterna behöver, och som är så exklusivt socialistiskt, att det inte låter partiet lägga av det socialistiska prefixet?

Kanske finns element, andra än rent historiska sådana, som binder socialdemokratin till socialismen på ett olösligt sätt. Men under mina år som medlem i partiet – en ideologiskt påläst och reflekterad medlem, vågar jag påstå – har partiet inte verkat angeläget att visa mig något sådant. Hur viktigt kan det då vara?

Mot denna bakgrund borde socialdemokratin ta avstånd från socialismen – tydligt och en gång för alla.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.