Sociala villkor gör upphandlingar svårare

REPLIK Att döma av Eva Nordmarks debattinlägg i Dagens Samhälle (27 januari) vill TCO gå längre än vad regeringens egen utredare har föreslagit och anser att det i all offentlig upphandling alltid ska ställas villkor på löner i nivå med kollektivavtal. 

Vad som inte framgår av debattartikeln är att varje krav som ställs måste följas upp, till exempel genom fackens genomgång av anställdas lönespecifikationer. Det är knappast en modell som skulle förenkla offentlig upphandling.

Så vad skulle egentligen TCO:s förslag om obligatoriska krav rörande lönenivåer och andra sociala krav vid offentliga upphandlingar innebära?

För det första är det viktigt att komma ihåg att cirka 60 procent av de minsta företagen inte har tecknat kollektivavtal. 

Även om inte tecknande är ett krav behöver företagen ändå anpassa sig till nivåerna i kollektivavtalen. Känner de ens till nivåerna? 

Och vad händer med de företag som följer en annan logik, till exempel har en lägre lön men ett optionsprogram, som har flexibla arbetstider men som kompenserar med fler semesterdagar? Som har tecknat andra försäkringar och pensionsavsättningar än de som erbjuds via kollektivavtalen? 

Menar TCO att dessa företag inte ska få medverka i offentliga upphandlingar?

För det andra, vad händer med leverantörer från andra länder som vill konkurrera om kontrakten? De som inte har tecknat försäkringar eller pensionsavsättningar enligt svenska förhållanden? En grundläggande princip i LOU är ju som bekant att alla leverantörer ska likabehandlas.

För det tredje, vilka villkor vill upphandlare välja? I många tjänstemannaavtal är lönevillkoren inte siffersatta. Vilken nivå gäller då? 

Dessutom finns det många olika kollektivavtal på marknaden. Bemanningsföretag, IT-konsulter och tekniska konsulter kan alla konkurrera om samma kontrakt i offentlig upphandling, även om de följer olika kollektivavtal.

För det fjärde, hur följer upphandlande myndigheter upp de sociala krav som TCO vill ha på ett effektivt sätt – utan att göra medlemsföretagens anställdas villkor till offentliga handlingar?

Läser man TCO-artikeln verkar utgångspunkten vara villkor ”i nivå med relevant kollektivavtal”. Ska man tolka det som ett krav om att miniminivåer inte är högt nog, att leverantörer som lägger anbud förväntas ligga på genomsnittsnivåer? Och hur tänker sig sedan TCO att detta ska hanteras av staten? 

En statlig myndighet som fastställer en ”rimlig” lönenivå som ska gälla i samtliga upphandlingar vore ett stort steg mot statlig styrning av lönebildningen, något som i Sverige i dag hanteras av arbetsmarknadens parter.

Almega har inget emot att det ställs krav i upphandlingar som hindrar oseriösa företag att konkurrera om offentliga kontrakt. 

Vi säger inte nej till effektiva metoder för att följa upp, med samarbeten mellan myndigheter och branschorganisationer för att hindra de som inte konkurrerar på likvärdiga villkor. 

Men redan i dag konkurrerar mindre än hälften av tjänsteföretagen på den offentliga marknaden. Det beror på överbelastade förfrågningsunderlag, prispress och obefintlig kommunikation. 

Vi vill se ett effektivare och mer attraktivt system för upphandling att medverka i. TCO:s förslag skulle, om det blev verklighet, tvärtom göra att fler väljer att avstå eller indirekt tvingas till det. Sociala krav bör hanteras med försiktighet och förstånd vilket inte kännetecknar TCO:s förslag. 

En modell som enbart försvårar och förhindrar seriösa företag från att delta i upphandlingar kommer varken gynna den offentliga sektorn eller företagen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.