Små kommuner måste få mer makt i SKL

Kommunförbundet och Landstingsförbundet slogs samman 2007 och bildade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Då var säkerligen förhoppningarna stora på att den nya, större organisationen, skulle bli stark och självständig med möjligheter att påverka situationen till det bättre för såväl alla kommuner som för landstingen.

På de åtta år som gått sedan dess har en hel del hänt. En del landsting har ombildats till regioner, andra har upphört och några storregioner har bildats i syfta att stärka såväl sin organisation, som status, ekonomi och verksamhet.

Samtidigt har nästan samtliga av de mindre kommunerna krympt vad gäller styrka, medlemsantal, ekonomi och verksamhet.

Till det kommer att en allt större del av den traditionella verksamheten har tagits över av privata företag, som allt oftare drivs av nationella och internationella storkoncerner.

Det har medfört att kommunerna, särskilt de mindre, har allt svårare att få sina röster och krav hörda i remissförfarande, debatt och det allmänna mediebruset.

När SKL bildades gjordes dessutom en stadgekonstruktion för förbundet som internt i stort sett täppte till munnen på alla mindre kommuner. I stadgarna kan man läsa: ”Val av kongressombud och ersättare sker i för kommuner och landsting/regioner gemensamma, länsvisa valkretsar”.

Ingen hänsyn togs till att stora delen av befolkningen, som bor i de mindre kommunerna, då i stort sett blev utan egen röst på kongressen.

Eftersom SKL är remissinstans och lobbyorganisation vid till exempel lagstiftning och annat som berör den gemensamma sektorn har det medfört att det alltid är de stora kommunerna och landstingen/regionerna som har makten att formulera allas gemensamma svar och krav.

Många av de mindre kommunerna har ingen möjlighet att göra sin röst hörd eller argumentera för sin sak ens på sin egen organisations kongress. Stadgarna stänger i praktiken den dörren.

Däremot har till och med enskilda delegater (oftast hemmahörande i stora kommuner) möjlighet att såväl motionera som plädera för egna och andras motioner och dessutom möjlighet att rösta efter eget gottfinnande.

Enskilda kongressdeltagare har därmed större makt än många av landets kommuner, vilket måste ses som oacceptabelt.

En snabb titt på kommunalskattenivåerna i olika kommungrupper visar hur synen på kommunalskatteutjämningen och de små kämpande kommunerna hanteras av såväl SKL som regering och riksdag.

Sällan eller aldrig ställs kraven på ytterligare fördelning ur kommunalskatteutjämningen för att underlätta livet för kommunmedlemmar i de ”fattigare” kommunerna.

Snarare betonar röster ur SKL vikten av att de ”skickligare politikerna” i de stora framgångsrika kommunerna måste få kredit för det.

Samtidigt anses allmänt att besparingar, ”smartare” och krympande, uttunnad verksamhet är lösningen för de mindre kommunerna med minskande befolkning.

Det är dags för de mindre kommunerna att höja sina röster och kräva sin rätt!

Åtminstone att få möjlighet att delta på sin egen kongress med möjlighet att rösta på egna motioner, föra sin egen talan och delta i valet av sin egen förbundsstyrelse. Ur demokratisk synvinkel borde tanken tilltala alla med ett demokratiskt sinnelag.

Till kongressen i höst finns en motion från Degerfors kommun med krav på att SKL:s styrelse, till nästa kongress, tar fram förslag på stadgar som ger alla kommuner rätt till kongressrepresentation.

Förslagsvis kan valkretsarna bestå av kommungrupper i stället för län. Kanske ska större, eller alla, interna SKL-frågor lösas med kommunomröstningar?

I dag har vare sig motionären eller många av de som skulle gynnas av motionen, möjlighet att ens tala för den, än mindre rösta för genomförandet.

Det är dags att ändra på det orimliga förhållandet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.