Nyligen blev det känt att regeringens förslag om nya krav i offentlig upphandling sannolikt kommer röstas ned i riksdagen, efter att Sverigedemokraterna svängt i frågan. Enligt propositionen, i vilken regeringen gått betydligt längre än det luddiga EU-direktivet krävde, ska upphandlande myndigheter kunna ställa krav på villkor enligt kollektivavtal i offentlig upphandling.
I praktiken innebär det bland annat att upphandlande myndigheter ska uttolka innehållet i kollektivavtalen, något som enligt den svenska modellen ska vara förbehållet parterna. Förslaget innebär alltså en maktförskjutning, från parterna till offentlig sektor, vad gäller vilka villkor som ska efterfrågas i upphandlingarna. Offentlig upphandling i Sverige uppgår till sammanlagt 900 miljarder kronor årligen, så det rör alltså väldigt mycket pengar.
Trots statsminister Stefan Löfvens vurm för den svenska modellen, och kraftiga markeringar mot varje försök att från politiskt håll påverka villkoren på arbetsmarknaden, har han alltså valt att se genom fingrarna med den principen i just den här frågan. Kanske beror det på att offentlig upphandling utgör ett fenomenalt maktredskap för att styra näringslivet? Med nuvarande regering vid rodret har vi sannolikt bara sett början på detta.
Försök till ökad kontroll över näringslivet är nämligen en tydlig trend i regeringens arbete. I förra veckan kom det fram att den vill lagstifta om kvotering till börsbolagens styrelser. Ett förslag som naturligtvis är kränkande för alla som vill konkurrera på grundval av sina meriter och inte sitt kön.
Det allvarligaste med förslaget är emellertid inte kvinnoföraktet, utan den totala nonchalansen gentemot ägarnas rätt att själva utse vem som sitter i styrelsen i det egna företaget. Näringsministerns skäl till interventionen, att “det går för långsamt” och att “jämställda styrelser är en konkurrensfördel”, bör vara ett helt ovidkommande argument i ett land som värnar äganderätt och en fri företagsamhet. Genom sin retorik underblåser Mikael Damberg ett klimat där företag i allt större utsträckning ses som laboratorium där politikerna kan blanda till sina mål.
Frågan om vinster i välfärden är som bekant ett annat område där regeringen mer eller mindre löpt amok. Civilminister Ardalan Shekarabis och utredaren Ilmar Reepalus vevanden i den offentliga debatten är naturligtvis skadliga, eftersom de använder sig av felaktiga och manipulerade siffror. Men den riktiga förödelsen åstadkoms genom själva intentionen med utredningen. Den sänder ut oerhört skadliga signaler om regeringens bristande respekt för företag och äganderätt.
Enligt 2015 års GEM-rapport (Global entrepreneurship monitor) ledde diskussionen om förbud mot vinst i välfärdssektorn under förra valrörelsen till en exceptionell nedgång av företag, framför allt drivna av kvinnor. Det visar hur det räcker med bara verbala signaler från politikerna för att det ska påverkar företagsamhet och företagsklimat i en negativ riktning.
En intervju som Svenskt Näringsliv gjort med Solveig Sunnebo, ägare av förskoleföretaget Helianthus, är talande för effekterna av regeringens agerande. Hon investerar, som de flesta i branschen, största delen av sin vinst i företaget, och har inte tagit ut i närheten av åtta procent av sitt investerade kapital. Reepalus vinstbegränsning skulle alltså inte påverka henne ekonomiskt. “Men det påverkar min tilltro till att vara företagare, ambitionsnivån och viljan till fler investeringar”, säger hon.
Ingenting av de ovan nämna kommer sannolikt klara sig igenom riksdagen med en majoritet av ledamöterna bakom sig, men regeringen har likväl lyckats skicka ut skadliga signaler. Politisk osäkerhet är ett av de största tillväxhindrena för företag, och att fortsätta ge dem kallduschar är verkligen ingen långsiktig strategi för ett välmående land.
Sjunkande internationell konkurrenskraft, arbetslöshet, bristande integration och haltande offentlig sektor kommer inte direkt hjälpas av färre, och mindre framgångsrika, företag. Sveriges kanske största samhällsutmaning ligger i att återupprätta och skydda respekten för äganderätt och fri företagsamhet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
