Debatt
Säkerhet
23 juni 2015 kl 05:30

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Sluta negligera samhällets sårbarhet

Kommuners, landstings och myndigheters risk- och sårbarhetsanalyser och beredskapsplaner är alltför bristfälliga. Arbetet med att förebygga och hantera bland annat klimatförändringar, epidemier, skogsbränder och politisk extremism måste bli bättre.

Det här är en opinionstext

Göran Bengtsson
professor emeritus Lunds universitet, specialiserad på bland annat risk- och sårbarhetsanalyser

I Dagens Samhälle argumenterar Karin Stenmar och Robert Öhrner (18/5), Mattias Goldmann (21/5) och Fia Ewald (1/6) för förebyggande arbete mot samhällets sårbarhet för klimatförändringar och IT. Det är utmärkt, men kommuner, regionala och statliga myndigheter samt företag har ett betydligt vidare mandat och större ansvar för att förebygga samhällets sårbarhet. 

Det har sin utgångspunkt i den lag om så kallade extraordinära händelser som riksdagen antog 2006. Den kräver att kommuner, landsting och myndigheter gör en risk- och sårbarhetsanalys, RSA, för bland annat klimatförändringar, epidemier, skogsbränder och politisk extremism och i en beredskapsplan visar hur sådana hot ska hanteras.

Men åtta år senare är samhällets sårbarhetsanalyser fortfarande elementära och beredskapsplanerna i bästa fall mångordiga organisationsscheman med marginell förankring i internationell vetenskaplig diskurs inom till exempel beslutsteori och sannolikhetsbaserad riskanalys. Det är som om beslutsfattare från kommun till nationell nivå har svårt att övertyga sig själva och medborgarna om överlevnadsvärdet av beredskapsplanering.

Riksrevisionsverket såg i en granskning 2008 allvarliga brister i regeringens kunskap om och styrning av beredskapen. Man föreslog i första hand regeringen att försäkra sig om att just RSA höll en ”tillräcklig kvalitet” och dessutom visade, att nyttan av en förebyggande åtgärd motiverades av kostnaden.

Var gränsen mellan tillräcklig och otillräcklig kvalitet går framgår inte av granskningen. Men Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, tog som en av sina främsta uppgifter att formalisera och strömlinjeforma RSA. I det spelrum för subjektiva infallsvinklar på riskbedömning som MSB:s vägledning ger kommuner och landsting, tar de sig oftast friheten att till och med slira på de allmänna kvalitetskrav som ställs internationellt på RSA.

Till sådana krav hör analys och tillämpning av relevant internationell litteratur, expertkonsultation, redovisning av antaganden och beslutskriterier, känslighets- och osäkerhetsanalys, transparens i analys och bedömning, kvalitetskontroll samt koppling mellan analysresultat och föreslagna riskreducerande åtgärder. 

Det är regel och inte undantag att till och med det första, elementära kravet förbises i kommuners, länsstyrelsers och landstings RSA. Därför uppmanar jag alla med ansvar, från regering till kommuner, att lyfta beredskapsplaneringen genom att eskalera kraven på RSA. Lämpliga infallsvinklar är dessa:

1) En RSA måste genomföras så att den blir ett underlag för prioritering av förebyggande insatser – alla risker kan inte förebyggas samtidigt. Med 40-50 samhälleliga skyddsvärden, inkluderande större arbetsplatser, i en kommun och 50-60 olika hot måste det finnas kriterier och modeller för att rangordna investeringsbehoven.

2) För varje föreslagen förebyggande åtgärd i RSA:n måste det framgå a) hur man ska mäta sårbarheten och b) hur mycket sårbarheten förväntas reduceras. Det kan tyckas självklart, men det är sällan den explicita nyttan av en samhällelig insats beräknas innan insatsen genomförs.

3) Inför ett system av kvalitetsgranskning under medverkan av fristående experter och inriktat på att med morotsmetoder premiera kommuner och landsting som arbetar efter internationella kvalitetsregler.

4) Det kan vara svårt att räkna hem politiska poäng av investeringar i förebyggande åtgärder så länge de inte kommer till användning. Den bästa investeringen är därför den som tjänar mer än ett syfte, ett i realtid och ett i framtid. Exempelvis skulle tätorter kunna investera i mera vattenabsorberande, hälsobringande och biologiskt mångfaldigande grönska i stället för i underjordiska dagvattentunnlar som skydd mot skyfall och översvämning.

Den samhälleliga sårbarheten borde ägnas minst samma detaljerade omsorg och eftertanke som konstruktionen av till exempel kärnkraftverk, broar och fartyg för att medborgaren ska kunna känna förtroende för den kollektiva beredskapen. Och utan fokus på optimering av förebyggande åtgärder faller beredskapsplaneringen tillbaka på klassisk räddningstjänst.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 23 juni 2015 kl 05:30
Uppdaterad: 23 juni 2015 kl 08:44

Skribent

Göran Bengtsson
professor emeritus Lunds universitet, specialiserad på bland annat risk- och sårbarhetsanalyser