Sluta dröm om att slippa pappersarbetet

Hälso- och sjukvården styrs i dag på ett sätt som inte leder till det mål alla är överens om: god vård. Dagens produktionssjukvård där det är viktigare att räkna läkarbesök än om patienten blir frisk måste ersättas av en helt kvalitetsstyrd sjukvård. 

Ibland är det nyttigt att ställa frågan: Om vi hade fått börja om från början, hur hade vi då gjort? När det gäller hälso- och sjukvårdens styrning och ersättning är det osannolikt att det hade landat i dagens lapptäcke, som framför allt präglas av ryckig detaljstyrning, otydlighet och svåröverskådlighet.

Vi har en nationell sjukvårdslagstiftning med grundläggande krav om en likvärdig vård för alla i hela landet, samtidigt som de 21 landstingen och regionerna utformar vården efter eget gottfinnande. Staten styr ibland oberäkneligt med stimulanspengar som exempelvis kömiljarden, samtidigt som respektive landsting väljer sina egna system, med omväxlande morötter och piskor, för att styra egna och privata vårdenheter eller patienterna i en viss riktning.

Det finns nationella likväl som regionala system för olika utvärderingar av vårdproduktion och vårdkvalitet. Lager på lager läggs på lapptäcket och resultatet blir en fragmenterad sjukvård där patienterna är förlorare.

Det finns i dag en förtroendeklyfta mellan dem som arbetar i den kliniska vardagen inom hälso- och sjukvården och de tjänstemän och politiker som fattar besluten och styr vården. Det senaste årets debatt efter Maciej Zarembas artikelserie i DN om new public management inom sjukvården har tydliggjort detta.

Möjligen har klyftan blivit djupare, vilket initiativ som Läkaruppropet är ett uttryck för. Många läkare och andra medarbetare inom vården vänder sig emot en sjukvård som fokuserar på produktion i stället för vårdbehov och där alltmer detaljerad registrering och redovisning tar värdefull tid från patientarbete.

En studie från myndigheten för vårdanalys visar att omkring en tredjedel av läkartiden går åt till administration. Bland många vårdanställda finns också en känsla av att många krav handlar om bristande tillit från beslutsfattare och ett uppifrån och ned-perspektiv.

Politiker och beslutsfattare har å sin sida att hantera att skattepengarna till hälso- och sjukvård ska användas så effektivt som möjligt. Resurserna växer inte lika snabbt som vårdbehoven vilket kräver ständiga prioriteringar, samtidigt som trycket är hårt från olika särintressen.

Samtidigt som hälso- och sjukvården är ett av det mest komplexa samhällssystem vi har, är det lagstadgade och viktigaste målet för sjukvården ganska enkelt och okontroversiellt: en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det är ett rörligt mål som förflyttas i takt med den medicinska utvecklingen, vilket ställer krav på kontinuerlig anpassning för att nå allt högre vårdkvalitet.

För att ens komma i närheten av det övergripande målet är vi övertygade om att en helt kvalitetsstyrd hälso- och sjukvård behöver införas. I en sådan hälso- och sjukvård är det den enskilde patientens möte med vården och den behandling som ges som sätts i centrum. Allt ska fokuseras på att den enskilde patienten ska få den vård och behandling som utgör dagens vetenskap och beprövad erfarenhet. 

För att ta reda på om patienter får god vård måste man mäta också vilka medicinska resultat sjukvården uppnår förutom processmått, från universitetssjukhus ned till varje enskild vårdcentral. För varje enskild diagnos måste det finnas ett tydligt behandlingsmål som ska uppnås för att patienten ska anses ha fått god vård.

Behandlingsmålet ska vara konkret och kunna användas för ekonomisk styrning och ersättning till offentliga och privata vårdgivare, och för jämförelser mellan olika vårdgivare. Sjukvården måste styras och vårdgivare ersättas utifrån uppnådda vårdresultat och inte efter antal läkarbesök eller operationer.

Utifrån detta är det viktigt att den berättigade kritiken mot detaljerad styrning leder till rätt slutsats: Sjukvården ska fortsätta mäta, den ska inte mäta mindre än i dag, men sjukvården ska mäta rätt saker.

Att som i dag räkna sjukhussängar eller antalet läkarbesök blir i en kvalitetsstyrd sjukvård helt obsoleta mätetal. Vad som skall mätas måste tas fram tillsammans med den medicinska professionen nära patienten.

I ett välorganiserat land som Sverige skulle man kunna tro att allt det här redan finns på plats, men så är det inte. Ta primärvården som exempel. Det finns över tusen vårdcentraler runt om i landet, men det finns ingen som i dag kan säga vilka medicinska resultat som uppnås. Når patienter med diabetes typ 2 sina målvärden för blodsocker? Får patienter med hjärtflimmer rätt behandling? Vilka resultat nås för patienter med astma eller KOL?

Ingen vet. De kvalitetsregister som finns är inte heltäckande och används heller inte för styrning eller ersättning. Nationella riktlinjer från Socialstyrelsen tar så lång tid att ta fram att de är förlegade när de presenteras, och de används heller inte som skarpa kvalitetsmål.

Vem ska avgöra vad som är god vård? Vi anser att de medicinska professionerna måste ta ett kliv framåt och engagera sig mer i vårdens styrning. Det är dags att sluta sitta på läktaren och gnälla över administrativa pålagor – och i stället bli medspelare i matchen för bättre vårdkvalitet.

Den medicinska expertisen och sjukvårdens administrativa och politiska beslutsfattare måste sitta ned vid samma bord och nå konsensus om hur vården kan styras efter kvalitet och inte produktion. Beslutsfattarna måste i sin tur inse att man måste skapa utrymme för den medicinska professionen.

Vi kan inte fortsätta som i dag när exempelvis beslut kan fattas i ett landsting om att alla vårdenheter ska mäta något specifikt, vars användning och relevans är otydlig eller helt okänd för vården, för att året därpå följas av ett helt annat mätetal. Vi måste uppnå en långsiktighet där det som mäts utgår från de medicinska behoven och önskade vårdresultat.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.