Debatt
Föreningsstöd
30 oktober 2019 kl 05:00

Slöso: ”Stäng bidragskranen till föreningslivet”

Med budskapet ”fyll i blanketten och få föreningsbidrag” formar samhället bara nya generationer av bidragsentreprenörer. Det är hög tid att stänga bidragskranen till föreningslivet, skriver slöseriombudsman Johan Gustafsson.

Det här är en opinionstext

Det finns nog inget som politikerna gillar mer än att ge pengar till behjärtansvärda syften. I alla fall inte så länge det handlar om någon annans pengar. Och då tänker jag inte på det rekordhöga biståndet som ökar så snabbt att Sida har svårt att göra av med alla pengar, utan på alla de bidrag som stat, kommun och regioner delar ut så fort vi gör saker tillsammans med andra. Det handlar i runda slängar om 30 miljarder kronor varje år.

Förra året betalade ett trettiotal statliga myndigheter och länsstyrelserna ut över 21 miljarder i bidrag till föreningar och organisationer. Till det kommer de bidrag som kommuner och regioner betalar ut. Hur mycket det handlar om är svårare att uppskatta, men baserat på stickprov som Slöseriombudsmannen har gjort, och tidigare skrivit om i Dagens Samhälle, handlar det om mellan 5 och 15 miljarder varje år. Totalt kostar alltså föreningsbidragen lika mycket som hela rättsväsendet med polis och domstolar eller närmare 4 000 kronor per skattebetalare och år.

En hel del av pengarna går till verksamheter som är viktiga och som gör nytta för samhället. Inget snack om det. Men långt ifrån alla. Så gott som varenda förening eller organisation som ägnar sig åt icke-vinstdrivande verksamhet kan få bidrag. En hel del pengar går till sådant som politisk opinionsbildning för den ena eller andra åsikten eller till att betala för vuxna människors fritidsintressen.

En del av pengarna betalas ut till föreningar och organisationer som fuskar eller som ägnar sig åt sådant som samhället inte har någon nytta av. För ett par år sedan uppdagades det att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor betalat ut tiotals miljoner till föreningar som ägnade sig åt extremism, antidemokratisk verksamhet eller ren och skär bluffverksamhet. Bara för att ge ett exempel fick Rådet för enade kreoler ett par miljoner för att ”chilla organiserat”.

För något år sedan skärpte Göteborg kontrollen av föreningsbidragen efter rapporter om att pengar hade gått till kriminalitet och extremism. Det tog inte lång tid innan Magdalena Andersson (S) uppmanade andra att följa efter. Det är naturligtvis bra, men det räcker inte.

För det stora problemet är faktiskt inte extremister och fuskare utan alla de föreningar som följer lagar och regler till punkt och pricka. De får nämligen mer eller mindre per automatik dragningsrätt på våra skattepengar.

Det ger en skev bild av vad skattepengar är och det skolar in oss i tankemönstret att offentliga bidrag är det enda sättet att finansiera allt gott vi kan tänkas ta oss för. För det är trots allt den signal som det offentliga sänder ut när varenda förening kan få ta del av våra skattepengar bara genom att fylla i en bidragsblankett. Så formar man bara nya generationer av bidragsentreprenörer, som kan driva allt från skattefinansierade kamelfarmer till klimatsmarta pizzerior eller syltkokning för arbetslösa.

Ideella organisationer gör stora och viktiga insatser för samhället. Men det betyder inte att de måste finansieras av det offentliga. Det är hög tid att stänga bidragskranen till föreningslivet.

Ett första steg vore att låta en myndighet hantera bidragen i stället för som i dag ett trettiotal statliga myndigheter, 21 länsstyrelser, 20 regioner och 290 kommuner. Det skulle inte bara minska risken för fusk eller att skattepengar hamnar i händerna på extremister. Det skulle också göra det lättare att följa upp vad pengarna går till och minska risken för att olika myndigheter betalar samma sak flera gånger om.

Det måste finnas bättre sätt att få civilsamhället att blomstra än att göra alla föreningar och organisationer bidragsberoende. Vi kan faktiskt göra saker på fritiden utan att någon annan ska stå för notan.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.