Sveriges ekonomi går som tåget. Sysselsättningsnivån har aldrig varit så hög som nu. Bara under det senaste året har det skapats 150 000 nya jobb. Det leder också till arbetskraftsbrist. Enligt Arbetsförmedlingen är inte det ett tillfälligt problem utan det behövs långsiktiga strategier för att möta arbetsmarknadens behov av arbetskraft.
Samtidigt skiljer sig sysselsättningsgraden väsentligt åt mellan olika grupper. En grupp som riskerar att slås ut tidigt i stället för att få bidra är personer med allvarlig psykisk funktionsnedsättning.
Antalet ungdomar mellan 16 och 29 år som har aktivitetsersättning ökar. Bara 5 procent av de som har en sådan ersättning går ut i arbete efter ersättningsperioden. En majoritet bland de med aktivitetsersättning har en psykisk funktionsnedsättning.
Även bland vuxna personer med psykisk funktionsnedsättning är förvärvsfrekvensen låg jämfört med befolkningen i övrigt. Många har ingenting alls att göra på dagarna. Bara 50 procent med allvarlig psykisk ohälsa har sysselsättning. Detta leder naturligtvis till ensamhet och isolering för en redan utsatt grupp men det är också slöseri med resurser som skulle kunna möta dagens och framtidens behov av arbetskraft. Med rätt stöd och möjlighet till rehabilitering skulle människor med psykisk funktionsnedsättning kunna bidra på ett helt annat sätt än idag. Kostnaden i socialförsäkringen skulle minska.
Varför lyckas vi då inte idag? Vi ser fyra huvudsakliga orsaker.
Samhället ger upp och utgår ifrån att personer med allvarliga psykiska funktionsnedsättningar inte kan bidra. Det är fel. Två tredjedelar av personer med schizofreni återhämtar sig helt eller delvis men fördomar om att det aldrig sker, blir ett hinder tillbaka till arbetsmarknaden.
Resurser hos den enskildes tas inte till vara. Sällan får en person med psykisk funktionsnedsättning frågan om vad hen kan, utan bara frågor om vad som inte fungerar. Det måste vi ändra på.
I gruppen finns många olika talanger och kompetenser. Detta vet inte minst Schizofreniförbundet och RSMH utifrån sina mer 100 lokala föreningar runt om i landet. Föreningar där människor med egen erfarenhet engagerar sig och tillsammans – med kamratstöd som grund – skapar meningsfull verksamhet som lyfter människor när allas olika styrkor tillåts komplettera varandra.
Innehållet i den sysselsättning från det allmänna som erbjuds är dock i kontrast ofta enahanda och inte anpassad till individen. Säkert är det ett skäl till att de kommunala sysselsättningarna väljs bort av personer med psykisk funktionsnedsättning.
Samordningen fungerar inte. Människor kategoriseras och definieras så snävt att det som borde vara allas ansvar blir ingens ansvar.
Vad krävs då för att utnyttja den viktiga resurs som personer med psykisk funktionsnedsättning utgör?
Ändrade attityder och mera samarbete mellan AF, FK och arbetsgivare, landsting och kommuner och brukarorganisationer är nödvändigt. Utgångspunkten för förändringen måste vara viljan och resurserna hos de som närmast berörs. På de tolv fontänhusen i Sverige bedrivs sysselsättning och rehabilitering med goda resultat. Uppemot 20 procent av medlemmarna börjar varje år att studera eller arbeta. Vi behöver en sådan utveckling i hela Sverige och flera fontänhus. Men det behövs också andra alternativ med fokus på att komma vidare och inflytande för personer med psykisk funktionsnedsättning. Människor med egen erfarenhet är mest lämpade att leda samtalet om hur de kan bidra på arbetsmarknaden.
RSMH, Schizofreniförbundet, Funktionsrätt Sverige och Sveriges fontänhus kommer därför inför valet 2018 bjuda in politiker och andra makthavare till samtalet om hur den arbetsmarknadsreserv som människor med psykisk funktionsnedsättning utgör, kan tas tillvara. Människor med psykisk funktionsnedsättning ska inte ses som en belastning utan som en resurs.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
