Det råder bred konsensus i det svenska samhället om att mänskliga rättigheter (MR) ska prägla stat och kommuners förhållningssätt till invånarna. I FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter står i artikel 13 att ” Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser”. Detta är dock ett MR-perspektiv som ofta glöms bort i sammanhanget.
I dagsläget är vägtransporter och personbilen de grundläggande förutsättningarna för mobiliteten i Sverige. Detta är dock inget som varken stat eller kommuner tycks ta hänsyn till. Tvärtom utgår infrastrukturplaneringen ifrån önskedrömmar om att minska bilismens omfattning.
Enligt internationella bedömare börjar kvaliteten på infrastrukturen i Sverige att bli en nackdel. Trots att kunskapen om behovet av ny infrastruktur finns verkar viljan att investera i nya vägar vara tämligen liten. Andelen av BNP som går till infrastrukturinvesteringar sjunkit kontinuerligt under de senaste 50 åren. Detta är ett hot mot Sveriges konkurrenskraft och mot trafiksäkerheten. Det riskerar dessutom att resultera i en bred folklig ilska som blir en grogrund för olika former av missnöjesyttringar. Detta gagnar inte förtroendet för demokratin. Sveriges politiker måste tänka om.
Man skulle kunna tro att Sverige som ett glesbefolkat land också är biltätt och att vi i takt med urbaniseringen gör rätt i att styra om mot ett mindre transport- och bilberoende samhälle. Men så är det inte.
För att göra en internationell utblick kan det konstateras att det är relativt glest mellan bilarna i Sverige i jämförelse med andra europeiska länder. Biltätast i Europa är Malta med 775 bilar per 1000 invånare medan motsvarande siffra för Italien är 706 och för Tyskland är 593. I snitt har EU-länderna 570 bilar per 1000 invånare. Sverige ligger på den nedre halvan i EU med 540 bilar per 1000 invånare, vilket placerar oss i samma härad som Cypern och Bulgarien.
Det finns därmed ett gap mellan antalet bilar som finns i Sveriges och hur många som skulle behövas för att vi ska nå upp till EU-snittet. Det är dags att släppa fram biltillväxten och detta måste Sveriges kommuner planera för.
Argumenten mot bilismen går ofta ut på att lyfta fram alla dess negativa bieffekter. Men många av dessa problem är redan lösta eller är på väg att bli det. Säkerheten har blivit bättre och allt färre människor dör i trafikolyckor. Arbetet för säkrare trafik måste dock fortsätta med mer utbildning, helst redan i grundskolan, och bättre infrastruktur. Med nya bränslen och elektrifiering kan klimatpåverkande och hälsoskadliga utsläpp fortsätta att minska.
Se också Lunchduellen från Almedalen
Så vad bör då göras? I boken ”Ständigt på väg – om bilismens förutsättningar och framtid” skissar vi på några förslag som bör liga till grund för framtida policyarbete.
- Investera i ny infrastruktur. Detta är nödvändighet för att människors vardag ska gå ihop och för att göra trafiksäkerheten bättre.
- Ersätt den önskestyrda trafikplaneringen med prognosstyrning. Kommuner och myndigheter har ett ansvar att möta verkliga behov och anpassa sig till människors resmönster, inte tvärtom.
- Använd ny teknik för att utveckla trafiksystemet. Makten över mobiliteten ska ligga nära människor. Uppenbarligen vill svenska folket äga bil och detta ska inte motarbetas, utan uppmuntras.
Sveriges kommuner har en skyldighet gentemot sina invånare att utveckla möjligheterna till resande. Allt annat är ett svek mot medborgarna, vilket riskerar att slita isär samhället. Detta kräver att ansvariga myndigheter och beslutsfattare tänker om.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
