Debatten om den svenska skolan håller andan. För några dagar sedan presenterades TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study) som visade på lite bättre resultat för elever i den svenska grundskolan. Äntligen, säger flera röster, medan andra menar att vi inte ser något ljus i tunneln, snart kommer PISA med sina resultat och då får vi se om det verkligen är slut på eländet.
Vi vet emellertid redan nu att den svenska skolans kvalitet - mätt med PISA:s ranking - kommer att stötas och blötas i den utbildningspolitiska debatten. Vi kommer att få läsa tvärsäkra uttalanden i massmedia om vad resultaten står för, vad de beror på, och vad som behöver göras med svensk skola.
Olika aktörer – partipolitiska såväl som kommersiella kommer att omtala PISA-resultaten såsom varande stabila fakta och tekniska mått på skolans kvalitet. Sådana påstående är problematiska av minst tre skäl:
För det första: Storskaliga internationella jämförelser som PISA har utvecklats av pedagogikforskare för att skapa bättre kunskap om skola och utbildning. Viktigt för forskarna har varit att analysera eventuella skillnader mellan olika typer av utbildningssystem och vad kulturella och sociala förhållanden betyder för skolans resultat. Vi menar att PISA bygger på högkvalitativa test med potential att indikera svagheter och styrkor hos olika skolsystem.
PISA kan peka på mönster i utfall av mätningar med olika indikatorer, exempelvis samband mellan kön och provresultat i olika länder. Men beskrivningar av mönster är en annan sak än att kunna visa på orsaker. Denna skillnad bortser debattörerna från.
För det andra är det slående hur PISA-forskningen missbrukas. Dels görs jämförelser mellan länders skolresultat på sätt som inte är meningsfulla – exempelvis mellan skolan i Sverige och i Singapore. De sociala och kulturella sammanhangen för utbildning är för olika för att man ska kunna dra några rimliga slutsatser av jämförelser av provresultat.
Samtidigt finns ett underutnyttjande av de resultat som PISA-forskningen kommer fram till. Vi gjorde på uppdrag av Vetenskapsrådet en genomgång av forskningen inom området och granskade över 10 000 artiklar. Slutsatserna av denna forskning – exempelvis i termer av marknadsstyrning och segregering – utnyttjas i stort sett aldrig. Det är tyvärr rankingen som räknas i den skolpolitiska debatten och inte analyserna. Från forskningen kan vi också utläsa den mycket stora betydelse som upptagningsområdets karaktär och elevernas sociala och kulturella tillhörighet har för skolresultaten.
I stället för att se till sådana avgörande förhållanden talar många helst om brister hos lärarkåren eller hos barn och ungdomar.
För det tredje nedtonas eller osynliggörs viktiga kunskapsområden genom PISA-undersökningarnas dominans i den skolpolitiska debatten. Ett första område rör de professionella verksamheter som bedrivs i skolan – analyser av hur undervisningens kunskapsobjekt formas i undervisning och hur konkret samspel mellan lärare formar eller bildar den uppväxande generationen.
Ett andra kunskapsområde behandlar skolans verksamhet i sitt samhälleliga sammanhang. Det rör både vad elever och lärare har i bagaget och hur detta i sin tur formar skeenden i skolan. Detta kräver i sin tur förståelse av hur ekonomiska, sociala och kulturella uppväxtvillkor ger förutsättningar för vad som sker i skolan. Dessa kunskapsområden är av avgörande betydelse för att förstå, förklara, och förändra skolan, men saknas i den PISA-dominerade debatten.
Kort ger PISA-undersökningen anledning till en offentlig debatt om resultatmönster och skolkontroll. Detta sker samtidigt som kunskaper om skolans verksamhet med dess möjligheter och begränsningar inte uppmärksammas eller stängs ute. Utan insikter om sådana kunskapsområden är det snarast omöjligt att finna förklaringar till den utveckling som PISA-undersökningarna visar på.
LÄS ÄVEN: Forskaren som tror på en förbättring.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
