Debatt
Kommuner
2 november 2017 kl 10:32

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Slå samman kommuner med förnuft”

Jag är ingen motståndare till kommunsammanslagningar. Budskapet är istället det föga kontroversiella att instrumentet bör användas med tanke, förnuft och försiktighet där det finns möjliga effektivitetsvinster. Så långt verkar jag och Sören Häggroth vara överens.

Det här är en opinionstext

Gissur Erlingsson
biträdande professor i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet

Slutreplik. Jag får intrycket att före detta statssekreteraren Sören Häggroth i inlägget Kommunstrukturen är ett finverktyg – ingen storslägga replikerar på en nidbild av mina argument. Våra grundpoänger är i själva verket snarlika. 

Häggroth upprepar till och med nästan ordagrant en av mina poänger: att kommuner i mer tätbefolkade områden med utbyggd infrastruktur förmodligen kan vinna en hel del effektivitet om de slås ihop, och omvänt att effektivitetsvinster nog uteblir i mer glesbefolkade regioner.

Jag är ingen motståndare till kommunsammanslagningar. Budskapet är i stället det föga kontroversiella att instrumentet bör användas med tanke, förnuft och försiktighet. Argumentet bygger på forskning från andra länder där sammanläggningar inte fått de effekter beslutsfattarna hoppats på.

Med detta sagt, är två förtydliganden på sin plats. 

1. Häggroth skriver att han ”vet ingen som har” uppfattningen att kommunsammanläggningar är ett slags universallösning på kommunsektorns problem.

Nåja. Nog finns det flera tyngre aktörer som förordat en omfattande sammanläggningsreform.

Representanter från Jusek har drivit frågan med viss emfas.

Folkpartiets Nina Larsson lade 2012 en motion om att utreda en ”riksomfattande kommunsammanslagningsreform”, och Stockholm stads finansborgarråd Karin Wanngård (S) har skrivit att ”det finns stora effektiviseringar” att uppnå genom kommunsammanläggningar.

Själv skriver Häggroth i En bärkraftig kommunstruktur (2016, Kommuninvest) att 30 000 invånare nog är en miniminivå för att kommuner ska vara långsiktigt bärkraftiga, och han avfärdar i vart fall inte tvångssammanslagningar. Uppemot 200 kommuner har i dag färre än 30 000 kommuner. Månne är det en fråga om överanvändning av metaforer. Men att ta sig till Häggroths förordade invånarantal kräver i min värld mer av en ”storslägga” än en ett ”finverktyg”.

2. Häggroth ifrågasätter min tanke att tvångssammanläggningar nog måste betraktas som ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Jag medger: mitt argument är teoretiskt, för ur mitt perspektiv är det svårt att tänka sig ett grövre ingrepp i en kommuns självbestämmande än att med tvång låta en kommun upphöra vara en egen enhet genom att uppgå i en storkommun. Häggroth menar att argumentet saknar rättsligt stöd (och hänvisar till sammanläggningsreformerna 1952–1974). Måhända har Häggroth juridiken på sin sida. Men vi ska vara på det klara med att självstyrelsen skrevs in i grundlagen först 1974, efter det att sammanläggningsreformerna var klara. Sedan dess har vi inte sett tvångssammanslagningar.

Tvångssammanslagningars rättsliga förhållande till regeringsformens kommunala självstyrelseprincip har sålunda inte prövats.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 2 november 2017 kl 10:32
Uppdaterad: 10 januari 2020 kl 10:42

Skribent

Gissur Erlingsson
biträdande professor i statsvetenskap, Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet