Slå ihop de små kommunerna

Regering och riksdag tiger ihjäl frågan om de svenska småkommunernas framtid. “Politik är att inte vilja” tycks vara inne. Det är för en opolitisk organisationskonsult som jag obegripligt när det gäller ett sådant uppenbart systemfel, som politiker brukar älska att säga.

Det finns en ångest inför ett obekvämt beslut och i stället upprepar man som ett mantra att det är kommunernas egen sak att samarbeta och samverka med varandra. Handlar oviljan om att fatta nödvändiga beslut om att många riksdagsledamöter i grunden är kommunalpolitiker som tycker att det är obekvämt att säga sanningen till de sina där hemma? Varför förväntas de kommunala fritidspolitikerna besitta det mod och den ork som saknas hos professionella politiker? 

Ingen kan väl ha något att invända mot att samverka? Det låter väl klokt att uppmana till detta i alla sammanhang? Ja, om det betyder verklig samverkan och inte bara används som en floskel. Min erfarenhet är att verklig samverkan är intellektuellt krävande, tar mycken tid och ofta är ineffektiv. För att samverkan skall bli effektiv måste man ställa höga krav på formulering av mål och uppföljning.

Den inblick jag fått i den kommunala världen har gett mig uppfattningen att kommunerna har svårt att uppfylla dessa krav. Rådet att samverka i kommunalförbund, gemensamma nämnder, delregioner och regioner etcetera tycks ge politikerna gott samvete. Men resultatet blir ofta mycket snack och lite verkstad. Tyvärr får väljarna ingen information om hur mycket tid och pengar som slösas bort. Men det är betydande belopp. De som lider och betalar politikernas och tjänstemännens kostnadskrävande sysselsättning är väljarna, som fjärmas alltmer från beslutsfattarna. 

Min utgångspunkt är medborgarens, som tycker att detta ”samverkande” på många håll har förstört den lokala demokratin och gjort den dysfunktionell, ogenomtränglig och inbjuder till jäv. Väljarna får svårt att ställa politiker till svars, tappar intresse för lokal politik och blir i ökande utsträckning passiviserade. Det beror bland annat på att media tröttnar på att försöka urskilja vad som sker i svårgenomträngliga politiska sammanslutningar och sedan förmedla detta till väljarna.

Min tro är att för hela landets bästa skall man bygga på en frisk kärna av färre men livsdugliga kommuner. Det är varje kommuns ansvar, stor som liten, att sörja för sina invånares välfärd och ha demokratiskt direktvalda beslutsfattare som legitimt löser konflikter i samhället. Kommunen är grunden för väljarnas självstyre. Återför makten till väljarna i småkommunerna. Och ge media insyn och möjlighet att medverka i de demokratiska processerna.

Lita på att det finns smarta människor även utanför storstäderna. Men de kan inte trolla, utan behöver ha tillgång till resurser överstigande ett visst tröskelvärde för att skapa livskraftiga kommuner med minst 30 000 – 40 000 invånare. Med dugliga politiker och tjänstemän i sådana kommuner tror jag vi med entusiasm kan utveckla näringslivet även utanför de stora städerna.  Små kommuner med småttiga planer och politiker med svag kompetens stöter bort företag som vill etablera sig.

Företag vill satsa på kommuner med ledare som tänker stort och framåt. Det är viktigt att komma bort ifrån att kommuner strävar efter att få så mycket bidrag som möjligt, vilket ger fel inställning hos kommunledningarna. Att ha som mål att satsa på näringsliv som ger arbetstillfällen och ökade skatteintäkter är något helt annat, och sundare.

I Danmark skedde kommunsammanslagningar 2007. Ingen kommun får ha färre invånare än 30 000. Medeltalet lär vara 50 000 invånare. Finland och Norge lär vara på väg åt samma håll. I Sverige skulle det handla om förslagvis 120 kommuner.

Lösningen är inte att slå samman småkommunerna i Sverige efter samma oflexibla mall över hela landet. Och jag bävar inför att en stor statlig utredning tillsätts som skall vara rättvis men så gott som omöjlig att enas om i riksdagen.

De små kommunerna har länge väntat på att staten skall visa ledarskap och komma med uppmaningen att de skall gå ihop i större kommuner. Därför tror jag att de efter statliga direktiv med utrymme för självständigt tänkande, snabbt och entusiastiskt skulle driva på sammanslagningen med varandra på ett för dem rationellt sätt. De skulle då kunna få slippa en del statliga, närgångna pekpinnar. En blandning av morot och piska tror jag är fruktbar. Och staten skulle slippa genomföra en stor riksomfattande utredning, som man egentligen inte har kompetens för.

Regeringen och riksdagen måste alltså visa ledarskap när det gäller att skapa livskraftiga kommuner med minst 30 000-40 000 invånare, och överge idéerna om att gröta till det med flera ineffektiva politikerhierarkier kallade regioner och underregioner.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.