Skola

Skyll inte på flumskolan, lita på lärarna i stället

Pisa-resultaten för den svenska skolan var som högst då resterna av den gamla ”flumskolan” fanns kvar i början av 2000-talet. Efter att en lång rad reformer fått genomslag har resultaten sjunkit dramatiskt. I stället för ännu fler regleringar behöver vi nu lita och lyssna på det professionella kunnande som finns hos alla de som arbetar inom förskolan, skolan och den högre utbildningen, skriver Hans Adolfsson och B-O Molander som är ansvariga för lärarutbildningarna vid Stockholms universitet.

Resultaten från den nu offentliggjorda Pisa-undersökningen, som genomfördes våren 2012, är ytterligare en bekräftelse på att den försämring av svenska resultat som pågått under hela 2000-talet fortsätter. Sveriges resultat ligger under genomsnittet i OECD i alla undersökta områden, och bara två OECD-länder - Chile och Mexiko - har resultat under de svenska i alla de tre kunskapsområdena.

Sverige är det land som försämrat sina resultat mest av alla länder under Pisas historia. Spridningen mellan skolor har fördubblats och de som förlorat mest är lågpresterande elever. 

Debatten sedan resultaten redovisades har rimligt nog i stor utsträckning handlat om hur man ska förstå orsakerna till den dramatiska nedgången för svenska elevers resultat. Tidigare fokusering på lärares bristande kompetens och lärarutbildningens dåliga kvalitet har bland annat kompletterats med uttalanden om att elever är lata eller att föräldrar inte tar sitt ansvar för att stödja elever i deras skolarbete. 

Utbildningsminister Jan Björklund hävdade, med stöd av en rapport genomförd av Per Thullberg på uppdrag av regeringen, i maj 2013 att det tar lång tid för utbildningsreformer att få genomslag i skolans undervisning och verksamhet. De sjunkande resultaten skulle alltså inte kunna kopplas till den period av intensiva reformer av skola och lärarutbildning som pågått sedan drygt fem år. För att förstå den kraftiga nedgången i Pisa-mätningarna från 2000 till 2013 bör man med Jan Björklunds argumentation granska vilka effekter tidigare reformer haft på utbildning. Och frågan blir då vad det var som hände under 1990-talet.

Svensk skola genomgick då en av de största förändringarna sedan enhetsskolan infördes 30 år tidigare. Skolan kommunaliserades ungefär samtidigt som mål- och resultatstyrning infördes efter ett beslut i riksdagen 1990. Likvärdighet, som tidigare betytt att elever skulle garanteras likvärdig undervisning, kom att ersättas med innebörden att elever skulle uppnå likvärdiga resultat. I stort sett samtidigt genomfördes den så kallade valfrihetsreformen, som innebar att elever representerade en summa pengar som följde med till den skola som eleven valde.

En konsekvens av reformerna blev mycket skiftande förutsättningar för olika skolor att bedriva sin verksamhet och att skolor utvecklades åt olika håll. Ganska snabbt etablerades en skolmarknad som styrdes av ekonomiska intressen snarare än intresse för att utveckla undervisning av hög kvalitet, vilket vi kunnat se effekterna av under senare tid i diskussioner om vinstuttag och konkurser av vinstdrivande utbildningskoncerner.

Vi menar att resultaten i den senaste Pisa-studien kan förstås mot bakgrund av reformer som detaljreglerade mål och resultat samtidigt som grunden lades för en mycket stor variation mellan skolor. Vi har ett system där en stor rekrytering av elever är nödvändig för skolans verksamhet och fortlevnad. Indikatorn som kan locka elever till skolan är generösa betyg. Det är därför inte förvånande att mer fokus riktas på elevers resultat och mätbara betyg än på en djupare diskussion om undervisnings- och lärandeprocesser. Det system som införts i Sverige lägger i själva verket grunden för ökad konkurrens och minskad likvärdighet, medan intresset för att förstå och utveckla undervisningsprocesser och elevers lärande minskar. 

Den politiska retoriken har sedan ett par decennier dominerats av beskrivningar av svensk skola som ”flumskola” och en lärarutbildning med stora brister i kvalitet. Ser vi till resultaten i Pisa-undersökningen kan vi notera att resultaten var som högst då resterna av den gamla ”flumskolan” fanns kvar i början av 2000-talet. Efter att ensidig mål- och resultatstyrning, kommunalisering och konkurrensutsättning genom marknadsekonomiska reformer fått större genomslag har resultaten sjunkit dramatiskt, mest av alla OECD-länder.

Åtgärder från politiskt håll för att vända trenden är bland annat att införa nya examensmål i lärarutbildningen (”metodik” ska ingå i all lärarutbildning) och betyg tidigare i skolan. Nya examensmål och betyg innebär återigen en fokusering på målstyrning, medan en diskussion om det som skola och högre utbildning egentligen handlar om – kunskapsbildning och lärandeprocesser – försvinner från agendan.

Argumenten för att införa betyg tidigare i skolan har varit att ”eleverna har rätt att veta hur de ligger till”. Betyg är ett försök att omsätta komplexa kunskaper i kvantitativa mått, vare sig det sker i bokstavs- eller sifferform, och säger betydligt mindre än vad professionella lärare kan bedöma och förmedla till elever och föräldrar. Vi vet från forskning att betyg kan vara kontraproduktivt för kvalitativt lärande. Att tillföra ytterligare examensmål i de utbildningar som redan regleras av flest examensmål av alla högre utbildningar tillför i detta fall ingenting eftersom ”metodik” redan är en del av ämnesdidaktiken. Åtgärder som förmodligen ska avspegla handlingskraft och ansvarstagande ter sig som skott från höften där siktet är ovisst.

Allvarligare i ett längre perspektiv är att de nya uttrycken för mål- och resultatstyrning visar på en misstro för den kompetens som finns på skolor och universitet/högskolor. Alla har en relation till skolan som tidigare elev, förälder eller helt enkelt engagerad medborgare. Men om vi vill ha en förändring i en nedåtgående trend, är det nu angeläget att lita på den professionella kompetens som finns hos förskollärare, fritidspedagoger och lärare i skolan och professorer, lektorer och adjunkter på högskolor och universitet.

Utbildningsministern har sagt att det tar tid att vända ett fartyg. Vi vill tillägga att man behöver en bra grund för att ta ut kursen innan fartyget vänds. Lyssna och lita på dem som har verksamhet i skola och högre utbildning som profession och ge utrymme för en djupare dialog om undervisningsprocesser och kunskapsbildning i stället för att införa nya mindre välgrundade regleringar och reformer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.