Som liberal, och därmed varm vän av skolan, vill jag att fler partier ska ägna sig helhjärtat åt utbildningspolitik. Därför är det med kluvna känslor jag nu konstaterar att Miljöpartiet inför sin kongress åter fokuserar helt på miljöpolitik.
För några år sedan bestämde sig Miljöpartiet de Gröna att de skulle bredda sin profil. Man ville att folk skulle förknippa dem med annat än klimatfrågan, konsumtionskritik och EU-skepticism. Av någon anledning landade partiet i att det var skolan som skulle lyftas och att det skulle göras av det ena språkröret.
Man var offensiv och kampanjinriktad i sitt försök att ta över skolfrågan. Man lovade ökade resurser och Gustav Fridolin pekades ut som kandidat till posten som utbildningsministerposten. Man inledde ett mycket medveten i försök att bilda allianser med andra intressenter inom politikområdet. Kritiken var skarp mot de reformer som alliansen genomförde för att stärka kunskapsfokus, öka studieron i klassrummen och höja statusen för lärarna.
Dessutom lovades en rivstart. I en debattartikel som uppmärksammades mycket lovades att de första hundra dagarna skulle innebära en helt ny kurs för skolan. Problem skulle lösas omedelbart och resultat skulle märkas snart.
Valet innebar en rödgrön regering och Miljöpartiet fick den eftertraktade ministerposten. Alldeles säkert väckte det många frågetecken inom socialdemokratin att utbildningsdepartementet skulle styras av en miljöpartist. Men Löfven ville ha med MP i regeringen och de gröna krävde att Fridolin skulle bli utbildningsminister. Och så fick det bli.
Förväntningarna var skyhöga. Smekmånaden blev lång. Orden var stora. En kommission tillsattes för att skapa en bred samling bakom en konkret handlingsplan. Sen kom verkligheten. Och det hände inte så mycket.
När utbildningsministern tillfrågas vilken som är hans största framgång nämns en åtgärdsgaranti som innebär ett förtydligande i skollagen om att ”alla elever i behov av stödinsatser ska få rätt stöd i rätt tid”. Låt oss hoppas att den blir bra när den sjösätts om ett år.
Nu återstår ungefär 100 dagar av Miljöpartiets tid på utbildningsdepartementet. Kommer Fridolin att rädda skolan de sista 100 dagarna av sin ministerperiod? Det är det nog få som tror. Det är nog också få som kommer att tänka tillbaka på den senaste mandatperioden som en avgörande tid i svensk skolpolitik.
Skolkommissionen var på många sätt en bra idé. Men det behövs också en regering med konkreta och kloka reformförslag. Det finns rätt mycket att ta tag i. Lärarbristen, kunskapsresultaten, statusen och arbetsron för att bara nämna några.
Att Liberalerna sysslar med skolpolitik är ingen slump. Vi har i alla tider satt skolan först. Det är bra att fler partier ägnar tid och kraft åt skolpolitik. Men, skolpolitik är inget mode, ingen "ball och trendig grej” för att prata med Björn Afzelius. En bra skola är en livsnödvändighet. För den enskilde eleven, för vårt samhällsklimat och för vår gemensamma förmåga att klara välståndet.
Om man engagerar sig för skolan bara för att vinna väljare så gör man skolan en otjänst. Om man bara gör det när det är populärt, om man bara gör det för att bli populär, då vinner man kanske en och annan röst, men det viktiga är trots allt att man har bra politik, kraft att genomföra den och uthållighet i sitt engagemang. Nästa utbildningsminister kommer att behöva ha allt detta.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
