Kommunreform

Skuldbelägg inte landets 77 småkommuner

Att slå samman kommuner med färre än 10 000 invånare löser inte framtidens välfärdsutmaningar. Istället för att skuldbelägga landets 77 småkommuner och sätta en godtycklig gräns för hur stor en kommun minst måste vara bör diskussionen handla om vilka ambitioner vi ska ha för välfärden, hur vi ska finansiera den och vilket ansvar staten ska ta. Det skriver glesbygdsbon Majed Safaee i en replik.

REPLIK. I en debattartikel i Dagens Samhälle 27 december argumenterar Stefan Svanström (KD) att små kommuner med färre än 10 000 invånare inte ska få finnas. Argumenten som framförs är att små kommuner inte klarar av välfärdsåtagandet och att kommunerna i Stockholms län inte gillar utjämningssystemet som hävdas vara tillväxthämmande.

För det första kan det vara bra att ha en bild över vad vi pratar om när vi säger att kommuner med färre än 10 000 invånare inte ska finnas. I dag är det 77 kommuner som uppfyller kriteriet, av dessa finns 23 i landets fyra nordligaste län. Dessa 23 kommuner representerar nästan 20 procent av Sveriges yta; bara Jokkmokks kommun rymmer tre stycken Stockholms län. Här finns ingen tunnelbana eller pendeltåg som sammanbinder kommunerna. Här är infrastrukturen bara ett bevis på bristande underhåll och investeringar. 

Att då tro att kommunsammanslagningar och centralisering är lösningen på framtidens välfärdsutmaningar är märkligt. Än märkligare eftersom Kristdemokraterna är ett av de partier som historiskt haft subsidiaritetsprincipen och övertygelsen om människans behov av små gemenskaper som en av sina grundstenar. 

Det andra argumentet att utjämningssystemet skulle vara tillväxthämmande är en myt som ofta förs fram. År 2008 tillsatte regeringen en parlamentarisk utredning för att se över utjämningssystemet och särskilt titta på om systemet var tillväxthämmande. Utredningen leddes av Svanströms partikollega Bengt Germundsson och i gruppen ingick även kristdemokraten Ewa Samuelsson, biträdande socialborgarråd i Stockholm. Enhälligt och över blockgränserna kom man fram till att det inte finns några belägg för att systemet skulle vara tillväxthämmande. Men myten är lönsam. När systemet gjordes om fick de rikaste kommunerna en miljard extra om året av regeringen som plåster på de påhittade såren. 

Svanström lyfter också upp skattehöjningar hos kommuner och landsting som intäkt för att det saknas resurser för att hantera välfärdens utmaningar. Det är bara delvis sant. I sin rapport om hållbara offentliga finanser fastslår Riksrevisionen att resurser inte saknas. Tvärtom, det finns gott om resurser. Problemet är fördelningen. Staten har de senaste åren gjort miljardöverskott samtidigt som sektorer som ska leverera välfärden (kommuner och landsting) har svårt ekonomiskt. Vi ska också komma ihåg att de generella statsbidragen till kommuner och landsting har per capita legat still sedan 2010. Samtidigt som det i dag totalt finns mindre resurser per capita inom offentligsektor för att hantera välfärden. 

Med detta sagt så behöver inte kommunsammanslagningar vara en dålig idé, på sina håll kan det finnas skäl att slå ihop kommuner. På andra platser kan det till och med vara logiskt att dela kommuner. Men att sätta godtycklig gräns (10 000 invånare) och skuldbelägga mindre kommuner är inte lösningen. Istället borde diskussionen handla om vilken nivå på välfärden vi ska ha och därefter fundera på hur vi ska finansiera den. Är riksdagens ambitioner stigande, att välfärdsstaten ska omfatta allt fler och fler områden då kan inte staten vältra över ansvaret på kommunerna och inte skicka med pengarna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.