Debatt
Minoriteter
11 december 2019 kl 05:05

Skolverket ersätter minoritetskunskap med sexualhistoria

Skolverket föreslår att kunskaper om nationella minoriteter tas bort från kursplanerna i  historia på högstadiet för att skapa utrymme för bland annat sexualitetens historia. Att myndigheter ska lyssna på minoriteterna innan förslag tas fram struntar man i. Var finns utbildningsminister Anna Ekström, undrar Lennart Rohdin, tidigare utredare av en stärkt minoritetspolitik. 

Det här är en opinionstext

Lennart Rohdin
regeringens särskilde utredare av en stärkt minoritetspolitik

Sveriges fem nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – har levt i det som idag utgör Sverige alltsedan Gustav Vasa och hans söner och i flera fall långt tidigare än så och i delar av landet tidigare än de svensktalande. Detsamma gäller de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska, som alla utgör en del av vårt lands gemensamma kulturarv.

2016 fick jag kulturminister Alice Bah Kuhnkes uppdrag att stärka den nationella minoritetspolitiken - ett resultat av Europarådets återkommande granskningar av hur Sverige lever upp till vad vi åtog oss, när dess minoritetskonventioner ratificerades år 2000. Kritiken har varit betydande och särskilt hur minoritetspolitiken hanteras inom skolans värld.

Min utredning (SOU 2017:60) visade att de flesta kommuner fortfarande snart åtta år efter att minoritetslagen trädde i kraft inte tillämpade den. Den främsta anledningen är den närmast totala okunnighet som råder i Sverige om de nationella minoriteter som alltid levt här.

Folkskolan infördes på 1840-talet och sammanföll med en framväxande svensk nationalism. Från mitten av 1800-talets främjades bilden av ett land med uteslutande svenskar som talade svenska. De som inte gjorde det utsattes för en brutal assimileringspolitik, där minoriteterna osynliggjordes och minoritetsspråken bannlystes och förklarades mindervärdiga. Dagens beslutsfattare präglas än i dag av detta arv från svensk skola.

När propositionen om införandet av minoritetslagen förbereddes 2008 fanns inga förslag för att stärka de nationella minoritetsspråken i skolan. Utbildningsdepartementet hävdade att frågorna bereddes. Trots Europarådets omfattande kritik har sedan dess varken Jan Björklund, Gustav Fridolin eller Anna Ekström som skolminister levererat åtgärder till stöd för minoritetsspråken.

Gustav Fridolin tvangs till slut tillsätta en utredning för att lugna kritikerna. Utredningen om minoritetsspråken i skolan fick regeringen samtidigt som jag lämnade min, men den ligger fortfarande och väntar på något skrivbord i utbildningsdepartementet. Mina förslag trädde efter riksdagsbeslut i kraft redan för ett år sedan.

Skolans värld är fortfarande den främsta bastionen för svenskhet och mot en kraftfull minoritetspolitik i Sverige, även om enskilda lärare gör storartade insatser. Sverige åtog sig när Europarådets ramkonvention ratificerades att i skolan undervisa om de nationella minoriteternas historia, språk och kultur. Det står i läroplaner och kursplaner sedan 2002, men många lärare saknar kunskap för att kunna göra detta och låter bli. I de flesta läroböcker lyser minoriteterna med sin frånvaro, vilket knappast underlättar vilsna lärare.

Nu föreslår Skolverket att kunskaper om nationella minoriteter tas bort från kursplanerna i historia på högstadiet för att skapa utrymme för bland annat sexualitetens historia. Skolverkets förslag kommer inte att bidra till mer kunskap om de nationella minoriteterna i majoritetssamhället. Lagens krav att myndigheter ska höra minoriteterna innan förslag tas fram struntar man i.

I min utredning föreslog jag dessutom kunskapskrav om de nationella minoriteterna i lärarutbildningens examenskrav och fortbildning av landets lärare. I vilken skrivbordslåda göms de förslagen? Ska beslutsfattare också i framtidens Sverige vara fortsatt lyckligt okunniga om Sveriges fem nationella minoriteter och hur de har behandlats. Var finns utbildningsminister Anna Ekström?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 11 december 2019 kl 05:05
Uppdaterad: 13 december 2019 kl 13:19

Skribent

Lennart Rohdin
regeringens särskilde utredare av en stärkt minoritetspolitik

Nästa artikel

Debatt
Sexualupplysning
3 oktober 2019 kl 05:05

MP: Få bukt med skolans bristande sexualundervisning

Alla lärare måste få de verktyg som krävs för att de ska känna sig trygga att undervisa i sex och samlevnad. Konsekvenserna av dagens bristande sexualundervisning mäts inte i PISA-resultat eller nationella prov. Konsekvenserna mäts i våldtäktsstatistiken, skriver Miljöpartiets utbildningspolitiska talesperson Annika Hirvonen Falk. 

Det här är en opinionstext

Annika Hirvonen Falk
utbildningspolitisk talesperson, Miljöpartiet

Sverige är ett land som ligger i världstoppen vad gäller jämställdhet. Samtidigt ökar anmälningarna om sexuella övergrepp och våldtäkter.

Diskussionen har kretsat en hel del kring varför anmälningarna ökar – är det en “FATTA-effekt” där aktiviströrelsen för en samtyckeslag och #metoo har gjort att fler vågar anmäla vad de utsatts för? Eller ökar faktiskt antalet våldtäkter och i så fall varför?

Läs också debattartiklen

Oavsett om båda eller ingen av förklaringen stämmer kvarstår ett obestridligt faktum. Kvinnor blir våldtagna i Sverige. Förövarna är nästan alltid män. Våldtäkter är därför en fråga om bristande jämställdhet.

Under två decennier diskuterade politiker och jurister om en samtyckeslag var möjlig och verksam eller inte. Nu har lagen varit i kraft i drygt ett år och till och med Miljöpartiet, som varit pådrivande och alltid trott på samtyckeslagen, kan konstatera att den haft större effekt än vi vågat hoppas på. Fall som tidigare bara ansetts vara bötesbrott klassas nu som våldtäkt och straffen har skärpts. Även oaktsamhetsbrottet som infördes har kunnat tillämpas.

Samtidigt ser vi att det råder en stor okunskap, inte minst bland unga tjejer och killar, om vad ett samtycke faktiskt är. Det är allvarligt eftersom de flesta våldtäkter sker inomhus, hemma, hos en kompis eller på en fest av en person som offret redan är bekant med. I en studie från Brottsoffermyndigheten svarar hela 30 procent av de unga killarna att “ligga naken i samma säng” var samtycke till sex och 17 procent av unga killarna att samtycke till sex förelåg bara genom att två personer är ihop. Detta trots att våldtäkt inom äktenskapet varit brottsligt sedan år 1965. 

Till det kan läggas att så gott som varje ung person i dag går runt med en smart telefon där pornografi med våldsamma inslag bara är ett knapptryck bort. Få föräldrar är nog beredda på att ta samtalet om kvinnoförnedrande pornografi med sin 11-åriga son som statistiskt sett sannolikt har sett porr. 

Mot den bakgrunden är det mycket oroväckande att sexualundervisningen brister på en majoritet av de skolor som Skolinspektionen undersökt i sin senaste granskning. I rapporten framkommer att många lärare känner sig obekväma med själva området sex och samlevnad, saknar kunskap om HBTQ, upplever att de inte hänger med samhällstrender eller att de inte vet hur de ska hantera laddade diskussioner som strider mot skolans värdegrund. Dessa kunskapsluckor är illavarslande, men inte obegripliga, med tanke på att bara sex procent av alla lärare har undervisats i sex- och samlevnadsfrågor under sin egen lärarutbildning. 

Regeringen måste därför omgående föreslå obligatorisk utbildning i sex- och samtycke för alla lärarstudenter. Dessutom behövs skärpta skrivningar om jämställdhet, samtycke och hedersrelaterat våld i de nya förslagen till läroplaner och kursplaner. Det behövs också insatser för att lärare som redan undervisar i sex- och samlevnad ska få kompetensutveckling.

Skolverket har kommit med förslag som går i rätt riktning, men som måste skärpas. Flera remissinstanser har pekat på bristerna i förslaget vad gäller maktperspektiv, hedersförtryck och pornografi. Jag vill också att samtycke får en central plats, eftersom inget annat begrepp lika väl fångar kärnan i det vi måste förmedla till våra barn och unga för att uppnå en samtyckeskultur där varje människa har självbestämmande över sin kropp och sexualitet. “Sexualitet och samtycke” borde därför vara ämnets nya namn.

Alla lärare måste få de verktyg som krävs för att de ska känna sig trygga att diskutera den verklighet som mellanstadiebarn möter i pornografin, hur vi uppnår en samtyckeskultur, normer och varje barns rätt att inte utsättas för hedersförtryck eller annat våld. 

Det är hög tid att få bukt med skolans bristande sexualundervisning. Konsekvenserna av misslyckandet mäts inte i PISA-resultat eller nationella prov. Konsekvenserna mäts i våldtäktsstatistiken.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 3 oktober 2019 kl 05:05
Uppdaterad: 3 oktober 2019 kl 05:04

Skribent

Annika Hirvonen Falk
utbildningspolitisk talesperson, Miljöpartiet