Skolpreferens mer rättvisande än skolval

REPLIK. Häromdagen skrev Sofia Fölster och Johan Baciu om skolvalet. De menar att det vore lika orimligt att bli tilldelad en arbetsplats utan att själv välja, som att bli tilldelad en skolplats efter lottning. Bortsett från att många människor idag inte har någon direkt möjlighet att välja arbetsplats, gör de en del problematiska antaganden. 

I varje situation med fler sökande än platser måste ett urval göras. Självklart är människor olika och har olika behov, och olika typer av skolor kan passa bättre eller sämre. En del skolor skulle vara populära bland de flesta föräldrar om de kände till dem, och hur platserna i dessa skolor fördelas bäst är viktigt ur ett samhällsperspektiv. Det handlar därför inte om att se till att alla skolor har ”rätt blandning”, utan om att alla skall få möjlighet att välja.

I mitt tidigare arbete som skolplatsplaneringschef i en Londonkommun skedde stora förändringar vad gäller hur skolplatser fördelades under mina år där. Tidigare antogs de flesta elever baserat på avstånd, men flera skolor i min kommun övergick senare till lottning, ofta efter syskonförtur. (Barn i familjehem samt barn med särskilda behov får alltid förtur.)  Intressant i sammanhanget är att det var skolorna själva som bestämde över sin antagning – inte kommunen – och de övergick alltså av eget val till lottning. 

För egentligen: varför är det rimligt att ett barn som bor 0,130 kilometer från skolan får förtur framför en elev som bor 0,131 kilometer från skolan? Det handlar ju knappast om att det är lättare för den förstnämnda att komma till skolan. I ett extremfall kom en elev som bodde på första våningen in, men inte den som bodde på tredje våningen. Visst är det riktigt att eleven på första våningen hade närmare till denna skola! 

Det finns inte ett självklart sätt att fördela platser rättvist, men det är viktigt att alternativ diskuteras. En annan viktig faktor rör vikten av att alla får möjlighet att välja. Jag håller helt med om att mycket kan göras vad gäller att öka informationen för att förmå fler att utnyttja det val som finns.

I England hade kommunen under många år ansvar för att se till att alla sökte, och en särskild Choice Advice service sökte aktivt upp de som inte gjorde det för att hjälpa dem utifrån deras behov. Självklart handlar detta oftast om att föräldrarna inte väljer. Att skriva att det handlar om ”elever som inte själva gör ett aktivt val”, när det handlar om grundskolan, skulle jag säga är direkt missledande. Hur många sexåringar väljer skola?

Det finns många sätt för skolor som vill ”välja elever” att se till att de får göra det. I England hade en del skolor ett obligatoriskt inträdesprov, där det faktiska resultatet inte spelade någon roll, men där man måste skriva provet. De elever vars föräldrar inte såg till att de var på plats klockan 8 en lördagsmorgon sorterades effektivt bort.

Jag vill inte tillbaka till en situation där det inte finns utrymme för att välja skola. Men vi måste se till att skapa strukturer för ett skolval som inte missgynnar barn vars föräldrar saknar resurser att sätta sig in i hur valet fungerar – eller bara missgynnar barn som inte har bott på samma ställe samtliga sex år före skolstarten.

I England talar man inte om ”skolvalet” utan om att ”make preferences”, just för att det inte fungerar att ha ett ”val”, utan man skriver i ansökan vad man ”föredrar”. Det engelska systemet är inte felfritt, men det beaktar de effekter som uppstår när man har ett val. Det borde vi göra mer i Sverige också.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.