Vinster i välfärden

”Skolpengen viktigare än vinsterna”

Debatten om vinster eller ej i skolan är för enkelspårig. Politiken riskerar att fastna i symbolfrågor mellan höger och vänster i stället för att lösa de verkliga problemen. Ett vinstförbud är inte lösningen på skolans problem. Det som behöver förändras är skolpengssystemet.

Nyligen presenterades Ilmar Reepalus välfärdsutredning. Den efterföljande debatten följer nu skuggboxning i en klassisk regi med kända konfliktlinjer mellan alliansen och regeringspartierna tillsammans med Vänsterpartiet. Längst fram i konfliktlinjen ställs skolan – omkramad av båda lägren som vill försvara det de tror är rätt i fråga om ägande och vinster.

Men det är en björnkram som den svenska skolan inte behöver. Fokus i skolpolitiken hamnar på ett sidospår om vinstnivåer, i stället för att vi pratar om utbildningens kvalitet och resultat och arbetsmiljön i skolorna.

Lärarförbundet har tagit tydlig ställning för att de skattemedel som går till att finansiera skolan ska användas till verksamheten. En begränsning av vinstuttag, i linje med vad Ilmar Reepalu föreslår, kan eventuellt förhindra att pengar försvinner från friskolor, men det löser inte problem som att andra skolor behöver mer resurser än vad de får i dag eller hur vi ska få fler lärare. För skolans del är den stora boven i frågan inte vinsterna, utan nuvarande resursfördelningssystem som i sig ger upphov till vinsterna.

För att förenkla det lite grann så innebär dagens skolpengssystem att varje elev bär med sig en lika stor penningpåse, i grundskolan cirka 100 000 kronor. En normal klass har kanske 27 elever, vilket innebär en intäkt på 2,7 miljoner och ungefär motsvarande kostnader.

Den friskola som placerar sin skola på en attraktiv plats med många invånare i kommunen kan utan problem få in 32 elever i sina klasser, vilket med dagens finansieringssystem innebär 500 000 kronor i högre intäkt per klass. Kostnaderna ökar däremot inte alls på samma sätt, utan kanske bara med 150 000 kronor. Kvar blir ett överskott om 350 000 kronor, eller drygt tio procent.

Det här är inte ett resultat av att friskolor är effektivare eller bättre än kommunala skolor, utan av att kommunerna har ett myndighetsansvar som gör att de måste säkra att varje elev har en skolplats som inte ligger på hur långt avstånd som helst från hemmet. Det gör att kommunala skolor aldrig kommer att kunna fylla sina klasser lika effektivt som de fristående som aktivt arbetar för det. Och eftersom skolpengen per elev ska motsvara det som ges till eleverna i den kommunala skolan kommer alltid den som väljer att ha stora klasser få mest pengar – och därmed kunna göra störst överskott.

Kostnader i skolan är inte primärt kopplade till individen, utan till antalet klasser och de lärare som behövs. Har du en klass behövs en viss mängd utrymme och lärare, har du två behövs en helt annan. Den extra kostnaden för att ha 30 elever i stället för 28 i samma klassrum är däremot försumbar. Det som däremot kostar är om du får en elev till och måste skapa ytterligare en klass – en risk som nästan inga fristående skolor behöver ta, men som däremot är verklighet för kommunerna.

Det är precis som IES-grundaren Barbara Bergström säger på Svenskt Näringslivs hemsida: ”Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever”. Och det är just där som vinsterna uppstår.

Det här visar att ett vinstförbud inte är lösningen på skolans problem. Det som behöver göras är att skolpengssystemet förändras, mot en ersättning som tar hänsyn till marginalkostnaden i stället för genomsnittskostnaden.

En variant är en fast ersättning per klass eller motsvarande, med ett rörligt tillägg per elev. Ett annat alternativ är att låta skolpengen variera med klasstorlekarna; vid 25 elever utgår 100 procent per elev, är det färre elever i klassen ökar procentsatsen, är det fler minskar den. Exakt hur ett sådant här system ska vara utformat bör naturligtvis en utredare titta ordentligt på, men båda de ovanstående modellerna blir mer rättvisa och kommer automatiskt att kapa möjligheterna till övervinster.

Med en sådan här förändring kan vi hantera både skolans problem med att resurserna ska gå dit där de gör mest nytta och problemet med övervinster inom välfärden. Att däremot bråka om ett vinstförbud på fem, sju eller tio procent, som politiken gör, är att välja den symboliska frågan i stället för den som spelar roll.

REPLIK: Lärarförbundet förstår inte Reepalus förslag. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.