Lärarlönelyftet Hela debatten

”Skolledares ansvar att fördela lönelyftet rättvist”

Lön diskuteras nu flitigt i landets lärarrum. Vilka lärare är egentligen värda den statligt finansierade lönehöjning som kallas lärarlönelyftet? Regeringen har gett landets skolledare en delikat uppgift - ett stort antal lärare blir helt utan höjning. Rättvisast vore därför att premiera lärare med många år i yrket.

Lärarlönelyftet trädde i kraft den 1 juli detta år. Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, skrev i pressmeddelandet samma dag att ”investera i lärarna är att investera i framtiden”. Om detta råder som bekant ingen oenighet. Tvärtom försöker politikerna numera övertrumfa varandra med politiska utspel som ska få skolan på rätt köl. Kanske är det därför en besvikelse för regeringen att satsningen mött så mycket kritik, inte minst från dem som arbetar i skolan. Många framhöll tidigt risken för upplevd orättvisa.

Lärarnas Riksförbunds förre ordförande Bo Jansson konstaterade i Dagens Arena tidigare i år att det ”är klart, vi kommer ha en stökig situation eftersom arbetsgivarna inte har skött sitt jobb tidigare med lärarlönerna. Det kommer bli löneskillnader som upplevs orättvisa.”

Att det skulle uppstå problem när lärarlönelyftet skulle fördelas stod alltså klart tidigt. För även om regeringen framhåller att de kriterier man presenterat för hur pengarna ska fördelas är tydliga visar verkligheten något annat. Skolledare runt om i landet våndas. Så skrev till exempel skolledarna på Malmö Latinskola nyligen en uppmärksammad debattartikel i Sydsvenskan, där de bjöd in Gustav Fridolin att komma till deras skola och motivera varför vissa lärare skulle få högre lön och andra bli utan.

Det är utan tvekan en delikat uppgift landets skolledare fått. Men faktum kvarstår. Ansvaret att fördela pengarna ligger på dem och ingen annan. Och faktum är att det finns absolut inget som hindrar en skolledare att fördela lärarlönelyftet så att det uppfyller sitt huvudsakliga syfte; det vill säga att uppvärdera läraryrkets status, utan att samtidigt skapa en ogynnsam missämja på arbetsplatsen.

Det hela är egentligen ganska enkelt. I ett svar till skolledarna på Malmö Latinskola skriver Gustav Fridolin och Helen Hellmark Knutsson att det ”måste finnas en löneutveckling för dem som har jobbat i yrket och därmed har mer kunskap och erfarenhet än dem som är nyutexaminerade”. 

Det är ett påstående de flesta skolledare skulle skriva under på. Så, om pengarna redan inte är fördelade, varför då inte ta fasta på ministrarnas ord och använda lärarlönelyftet till att premiera lärare med många år i yrket? Genom att utan undantag utgå från antal år en lärare tjänstgjort skulle alla lärare i sinom tid få del av pengarna; när en lärare med lärarlönelyft går i pension tar helt enkelt nästa lärare i tur vid.

Erfarenhet skulle bli den avgörande faktorn för lönepåslaget, en erfarenhetstariff om man så vill. Det skulle ge ett välkommet lönetillskott för den grupp lärare som arbetat längst och som troget stannat kvar i yrket, det vill säga precis sådana lärare som Sverige behöver i dessa lärarbristtider.

Tydligt, transparent och rättvist! Visst skulle en sådan modell bryta mot den gängse uppfattningen att lön ska motsvara prestation och fördelas individuellt, men å andra sidan finns den årliga lönerevisionen kvar att spela med för de skolledare som önskar en mer differentierad lönesättning.

Landets skolledare har således varken anledning, eller för den delen möjlighet, att skjuta ansvaret från sig. Visst har regeringen brustit i tydlighet när det gäller hur satsningen ska fördelas. Men det är inte ett argument för att samma misstag ska göras om ytterligare en gång.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.