Ett barn på varje svensk skola är en så kallad hemmasittare. En elev som inte går i skolan fast han eller hon borde det. Det är 5.500 barn över hela landet som stannar hemma för att de på ett eller annat vis inte klarar av skolans miljö. Den är inte anpassad efter barnens förutsättningar. Det är ett kvitto på hur allvarlig krisen är i skolan.
Bakom statistiken finns det så klart enskilda barn.
Vi Liberaler har varnat för att det som kallas inkludering i svensk skola i själva verket är exkludering.
Det senaste avsnittet av Kalla Fakta bekräftar våra farhågor. Det är smärtsamt att se hur bland andra Harry inte får det stöd han behöver för att kunna gå i skolan.
Dagens tragiska utveckling inom skolan började redan på 70-talet. Att få ordning igen klaras inte med någon quick fix. Av rädsla för att barn med svårigheter skulle stigmatiseras så skulle specialklasserna och speciallärarna bort och klassläraren skulle i stället hantera alla barn, oavsett förutsättningar, i ett och samma klassrum. Det kallades inkludering, men effekten har blivit den rakt motsatta. Det har inte minst drabbat barn med funktionsnedsättningar, som fått otillräckligt stöd. Att få sin undervisning i storgrupp kan vara outhärdligt för många elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, med frånvaro och skolmisslyckanden som följd.
Läs också
Alla barn behöver lugna, trygga lärmiljöer. Vissa barn behöver skolgång i en särskild undervisningsgrupp. Där får de elever som behöver mer stöd eller en lugnare miljö så att de kan lära sig läsa, skriva och räkna. Skolinspektionen har i en rapport visat att barn som går i särskilda undervisningsgrupper får betyg i fler ämnen, får högre betyg och ökad närvaro. Ändå går bara en av hundra elever i en sådan grupp. Behovet är mycket större. Liberalerna prioriterar fler speciallärare och fler särskilda undervisningsgrupper
Alla barn drabbas när det är stökigt och dåliga lärmiljöer, men barn som behöver anstränga sig mer än andra för att fokusera är de som drabbas allra hårdast. Ordning och reda är viktigt för all i skolan, men det är helt nödvändigt för den som annars har svårt att ta till sig undervisningen, till exempel elever med koncentrationssvårigheter. De barn som istället för att kunna räkna i matteboken fullständigt uppslukas av ljudet från kamraten som raspar med pennan eller lysröret som frenetiskt blinkar i taket blir inte hjälpta av att det är oreda i klassrummet.
Skola och förskola måste ha rutiner för att tidigt upptäcka ”osynliga” funktionsnedsättningar som npf eller dyslexi. Ingen ska behöva gå i år efter år med stämpeln ”ouppfostrad” eller ”korkad”. Med tidiga insatser får barnen bättre förutsättningar att utvecklas. En ny regering måste snabbt titta på möjligheten att åter göra skolan statlig. Speciellt de små kommunerna klarar inte av at möte hemmasittarnas behov.
Liberalerna har länge krävt att speciallärarutbildningen ska byggas ut och förstärkas. Det krävs ett tålmodigt systematiskt arbete.
De samhällsekonomiska konsekvenserna är enorma. Beräkningar visar att kostnaden för att ge de 5.500 utslagna eleverna en chans att komma igen exempelvis genom Komvux är 10 miljarder kronor. Ett permanent utanförskap kostar samhället 30 miljarder. Vi måste börja förändringsarbetet nu.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
