”Skolan tvingar föräldrar att vara besvärliga”

REPLIK Stockholm stad har snickrat ihop ett policydokument som ska freda lärare från påstridiga föräldrar. Stadens nya skolborgarråd Lotta Edholm (L) presenterar det så kallade förväntansdokumentet i en debattartikel i Dagens Samhälle 29/11 och beskriver hur föräldrar i dag är ett hinder för såväl lärare och skola. Verkligheten är förstås mycket mer komplicerad än så och retoriken kring varför förväntansdokumentet behövs tyvärr både missvisande och i delar djupt förolämpande mot en stor del av stadens föräldrar.

Att skolan har stora brister bekräftades i veckans uppmärksammade  ”Kalla fakta”, om de omkring 5 500 hemmasittarna, men det finns förstås annat underlag som visar på detsamma. Som Lärarförbundets nationella enkät bland dess medlemmar som visade att 6 av 10 lärare känner till en eller flera elever i sin klass som behöver särskilt stöd men som inte får det (2013). I varje skola finns det barn som mår dåligt, trakasseras, barn som lever med en funktionsnedsättning men som trots det inte erhåller kompensatoriska insatser eller hemmasittare som behöver stöd för att komma åter till skolan.

Barn till resursstarka föräldrar får i högre utsträckning än andra barn det stöd de behöver i skolan. Stöd tillfaller förstås inte dessa automatiskt utan är en följd av att föräldrarna i högre utsträckning känner till sina barns rättigheter och kräver dem. Ibland är de kort och gott riktigt besvärliga – inte för att de vill utan för att de tvingas till det.

Skolan och staden har vänt både barn och föräldrar ryggen. Föräldrar som kämpar för att deras barn ska få den skolgång de har rätt till behöver inte bli tillsagda att det är viktigt att barnen kommer till skolan i tid – de behöver hjälp och det är stadens ansvar.

Att resursstarka föräldrar oroar sig och ställer krav bör förstås inte ses som ett problem. Det är däremot ett problem att barn som saknar resursstarka föräldrar inte får den skolgång de har rätt till och att skolan inte är ordnad så att den ger stöd till alla som behöver det oavsett funktionsförmåga, bakgrund eller socioekonomisk bakgrund.

Att peka ut resursstarka föräldrar som ett arbetsmiljöproblem hjälper inget i sak utan skapar endast nya problem. För föräldrar som vill ha rätt hjälp för sina barn men inte får det framstår stadens ”förväntningar” lika rimliga som när Marie Antoinette undrar varför inte republikens missnöjda inte äter tårta om de nu är så hungriga. Det är förstås inte föräldrarnas oro eller missnöje som bör åtgärdas utan orsaken till detta. 

Och makten att åstadkomma riktig förändring har endast stadens skolborgarråd – om hon vill. Det bådar dock inte gott när hennes första gärning på sin nya post är att stämpla föräldrar som skolans fiende före att prioritera nödvändiga förändringar. Jag förstår vad staden vill uppnå. Men de skjuter dessvärre bredvid målet. Rätt kanaliserad är föräldrarnas engagemang i barnens skolgång den kanske enskilt viktigaste pusselbiten för lyckade skolresultat.

Staden borde rimligen vilja att fler barn får den skola de har rätt till. En annan och lämpligare lösning, som också har presenterats för skolborgarrådet, är att inrätta en funktion inom staden dit vårdnadshavare kan vända sig för oberoende rådgivning och stöd när de är oroliga för att barnet inte ges rätt stöd. Det skulle avlasta såväl lärare som föräldrar.

Det behövs inga nya förväntansdokument eller policys, det som behövs är att staden gör mer och blir bättre. För vägledning i den saken finns det redan ett förväntansdokument som är både rimligt och mer välriktat - Skollagen (SFS 2010:800).

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.