Det är arton år sedan Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin far för att hon valde sin egen väg till kärleken. Med enastående civilkurage utmanade hon inte bara sina egna etniska gruppers konservativa falanger men också det politiska etablissemanget som ansåg att våld mot kvinnor inte har med kulturer att göra. Efter mordet på Fadime insåg flera beslutsfattare att det inte hjälper de hotade flickorna att likställa ett hustrumord med ett dottermord på uppdrag av ett kollektiv. Hundratals miljoner kronor har sedan dess satsats på olika åtgärder, men hedersförtrycket bara ökar. Något måste ha gått snett i hedersvåldspolitiken.

Fadime önskade inte bara att myndigheterna ska ha kunskap om hedersfrågan utan kämpade också för ”invandrartjejers lika rättigheter”. Sharaf-hjälten, sedermera riksdagsledamoten Arhe Hamednaca (S) brukade säga att ”Bollen ligger hos de etniska organisationerna”, vilka odlar oskuldskulturer. Inte bara Fadime utan också Rädda Barnens Dialogprogram (1996-2010) och till och med dåvarande FN-chefen Kofi Annan betonade de etniska organisationernas ansvar i frågan. Förortsfeministerna har återkommande krävt att statsbidragen till de samfund som odlar hedersnormer ska stoppas.

Men makthavarna lyssnade inte. Man tyckte att ”vi svenskar får inte lägga oss i andras kulturer” eller att tusenåriga normer inte kan förändras. Men, hedersnormer är inte medfödda. Dessutom är det ointressant vad man ”tycker” om mänskliga rättigheter, det är statens uppgift att garantera dem.

Våra förslag om ett samhällskontrakt och det så kallade ”Kofi Annan-förslaget” om de etniska samfundens ansvar – saker som Fadime 2001 tyckte var självklarheter – har hamnat i papperskorgarna hos alla ansvariga statsråd. Genom bland annat Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) skickas än idag miljoner kronor till samfund som utesluter kvinnor från den religiösa makten och som predikar oskuldsetik.

Den tidigare demokratiministern blev den första som ”utredde” frågan. Utredningen leddes av en ledare för en religiös rörelse som försäkrade sina bröder över religionsgränser att de ”inte behövde oroa sig”. Han höll sitt ord. På frågan om varför han inte ens hade kunnat föreslå att åtminstone de människor som blockerar kvinnors väg till den religiösa makten borde stängas av skattebidrag svarade professor Bjereld snällt: ”Det spelar ingen roll vad jag föreslår, EU garanterar religionsfriheten”. Så varför utreda något som det inte går att ändra på? Ingen journalist utredde den frågan... 

Att diverse gudars påbud prioriteras före mänskliga rättigheter manifesterades nyligen då Centerpartiets feministiska ledare körde över sitt eget partis beslut att arbeta för att stoppa den faraoniska sedvänjan att omskära försvarslösa småpojkar. Partiledaren förödmjukade sitt eget parti och ursäktade sig hos de berörda minoriteternas konservativa falanger.

Att religionsfrihet går före individens rättigheter bekräftas också av statsministern. Han är tydlig om den mångkulturella smörgåsbordspolitikens skilda värdegrunder. ”Ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade par” säger Stefan Löfven. En statsminister i ett mångkulturellt land hade kunnat markera: ingen präst, oavsett religion, skall kunna vägra att viga samkönade par. Eller säga som det är, mångkulturen är undantagen från jämställdhetslagarna.

Det sägs att ”Sverige är fantastiskt”. Visst. Även vi älskar svensk natur, midsommar, gravad lax med dillpotatis, Ingmar Bergman, Lars Noren, Birgit Nilsson och ABBA. Och framförallt älskar vi Sverige för att vi som flydde könsaparthedsdiktaturer fick bo i jämställdhetens bästa land.

Men, den svenska integrationspolitiken ger vi inte fem öre för. För den finns inte. Det som finns är en segregationspolitik som har bidragit till sociala spänningar, invandrarfientlighet och hederskulturers tillväxt, inklusive en av dess våldsammaste grenar – jihadkulturen.

Att bekämpa hedersvåld och samtidigt gödsla kyskhetskulturers marker är en kontraproduktiv politik som vill äta kakan och ha den kvar. Så blev Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” till en utopi.

/Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.