I dagarna släppte Riksrevisionen en rapport om hur Skolinspektionen (SI) sköter sitt uppdrag. SI:s främsta brist är att de inte kontrollerar att skolorna följer fattade beslut och att uppföljningen tar för lång tid. Det drabbar barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), våra barn, extra hårt.
För många som har barn med särskilda behov är SI:s roll helt avgörande. Den kan vara skillnaden mellan att orka eller krascha. Fungerar inte skolan så uppstår ofta problem i familjen, till exempel hög stress, problem på jobbet, separationer, ekonomiska svårigheter och utbrändhet.
Riksrevisionens rapport visar att SI endast använder 8 procent av sin tid till uppföljning, och ofta nöjer sig med enbart skriftliga svar från kommunen. SI gör sällan återbesök för att kontrollera att besluten fått genomslag.
Den bristande tillsynen innebär att NPF-barn inte får den hjälp och stöttning de har rätt till. Omkring 26 000 av de elever som gick ut grundskolan (2017) hade problem att nå kunskapskraven under högstadiet (27 procent) och cirka 18 000 hade ofullständiga avgångsbetyg (19 procent).
Läs också
Av de 26 000 eleverna var det cirka 12 000 som inte fick något särskilt stöd över huvud taget. Hälften av dem fick underkänt i skolämnen redan i årskurs 6. En stor majoritet utgörs av våra NPF-barn. Att så många tillåts gå ut grundskolan utan tillräckliga kunskaper är ett förfärligt slöseri.
Att skolor inte ger rätt stöd i undervisningen är dessutom diskriminerande. Enligt diskrimineringslagen är kommunen skyldig att göra skolan tillgänglig för alla elever. Det finns också krav på att aktivt söka efter och åtgärda brister i tillgängligheten.
När elever inte får rätt stöd i undervisningen är en anmälan till SI vår sista utväg. När SI lägger ned ärenden utan att skolan har löst problemet, försätter de oss föräldrar i en hopplös situation. Vart ska vi vända oss när tillsynsmyndigheten sviker?
Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen (DO) har ett stort ansvar för att tillvarata elevers rättigheter. Riksrevisionen rekommenderar visserligen SI att se över sin resursfördelning, men det räcker inte.
Samarbetet mellan skolans tillsynsmyndigheter behöver fördjupas. Det behövs också en förändring av DO:s roll i skolan. Utredningen Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87) tar upp problemen med tillsyn av diskrimineringsärenden. Där sägs att DO är mycket passiv. Hittills har inget fall av diskriminering som rör ”osynliga” funktionsnedsättningar avgjorts till anmälarens fördel.
Föräldrars kamp mot skola och kommun måste få ett slut. Vi försöker skapa förändring, men det tar mycket kraft och energi. Enligt en enkät av Riksförbundet Attention har hälften av oss föräldrar, med barn med NPF-diagnos, tvingats gå ned i arbetstid. Två femtedelar har blivit sjukskrivna. Det är inte hållbart!
För att våra barn ska gå ut grundskolan med tillräckliga kunskaper krävs mer än vad Riksrevisionens föreslår. Vi föräldrar i nätverket Barn i behov föreslår att:
- Tillsynen av diskriminering i skolan ska flyttas från DO till Skolinspektionen.
- Tydligare konsekvenser vid upprepade brott mot skollagen bör övervägas.
- Brott mot förelägganden från SI behöver få kännbara konsekvenser.
- SI måste få mer resurser, speciellt om de får ansvar för diskrimineringsfrågorna.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
